Av misstag har jag installerat en flashtjänst från New York Times på min mobiltelefon. Hela veckan har jag irriterats av provinsiella nyheter från imperiets hjärta.

Men i morse kom en verklig nyhet: Christopher Hitchens har dött av strupcancer vid 62 års ålder. Det var egentligen inte förvånande. I sin sista text som precis publicerats i Vanity Fair citerade han Bob Dylan: ”he not busy being born is busy dying”.

Och när man läser hans sista artikel är det plågsamt uppenbart att Christopher Hitchens var upptagen med att dö. Men till och med denna sista och mest ensamma akt i livet fullbordade han på samma sätt som allt annat: med bildning, esprit, humor, stilistisk kraft och en dos grälsjuka. Att läsa Hitchens är som att stiga in i en gammal patriciervåning med Che Guevara-affischer på sidentapeterna och halvfranska band bakom toaletten.

Han hade fel i ganska många frågor. Stödet för den amerikanska invasionen i Irak – som gjorde honom beundrad av människor som aldrig tidigare hört talas om honom – var lika naivt som hans ungdoms trotskistiska entusiasm. Motviljan mot snällism i alla dess former ledde till tämligen substanslösa angrepp på Moder Teresa och Amnesty international. Men just hans ställningstaganden – själva engagemanget – skiljer ut honom från generationskamrater som till exempel Martin Amis, som skriver mycket om ingenting.

Christopher Hitchens hade en penna man skulle kunna dö för. För egen del tycker jag den kom till bäst användning när hans politiska ådra låg under ytan, som en ubåt som plötsligt avfyrar en torped med fruktansvärd slagkraft. Som litteraturkritiker hade han en enastående (och i Sverige nästan obefintlig) förmåga att se sambandet mellan stil och innehåll. Än i dag minns jag en nedtagning av Tom Wolfes ”Fåfängans fyrverkeri” där han i förbifarten sprättade upp hela den socialrealistiska amerikanska romantraditionen från Theodore Dreiser och framåt.

Han var förstås så mycket mer än litteraturrecensent och politisk kommentator. Kanske var han det sista skottet på ett utdöende träd: den Oxfordtränade essäisten som kunde väva en inspirerande text som dansade fram mellan personliga upplevelser, vardagskultur och sjuttonhundratalsfilosofi.

En av mina favoritessäer handlar om ett möte med Margaret Thatcher. Där beskriver Hitchens den känsla av hemligt samförstånd som uppstår mellan honom och Järnladyn. Som medlem av engelsk övre medelklass fostrad på internatskola känner han ett omedelbart masochistiskt sug att underkasta sig det löfte om smisk på stjärten som den brittiska premiärministern utstrålar. Men själva cloun är att han ser i Thatchers ögon att hon förstår denna impuls att låta sig domineras. En förklaring så god som någon till hennes politiska framgångar.

Ibland talar man om litterär stil som om det var en egenskap som svävade i ett lufttomt rum. Men stil är själva måttet på överenstämmelsen mellan det skrivande subjektet och hans eller hennes förmåga att uttrycka sin personlighet genom språket. Det är författarens ”röst”.

Därför upplevde Hitchens det som fruktansvärt plågsamt att cancern tog ifrån honom förmågan att tala. I en tidigare artikel i Vanity Fair skrev han naket och gripande: ”Vad vill jag ha tillbaka? Med en sammanställning av engelskans två vackraste ord: yttrandefrihet.”

Nu har vi förlorat Christopher Hitchens röst för alltid.