”Det är märkligt, vem talar i dag om Henrik Ibsens hustru, eller hans son, eller hans privatliv över huvud taget? Men Strindberg, Strindbergs liv kan vi inte släppa.”
Orden är Björn Meidals, nestor inom svensk Strindbergsforskning. Vi satt tillsammans i en panel på Bokmässan i höstas, och skulle diskutera Strindberg och hans kvinnor. Meidals kommentar fälldes snarast i förundran. För han, liksom så många av oss, har drabbats av detta märkliga fenomen, att när vi en gång sugits in i Strindbergs sfär, så upplever vi, till vår förvåning, att vi inte kan ta oss ut. Men frågan är varför.
Visst är August Strindberg en fantastisk författare – galen, outhärdlig, hatisk, självupptagen intill odräglighet – och likafullt en gudabenådad berättare. Men det räcker inte med det. Han drar in en inte endast i sitt författarskap, utan i sitt liv. Ja, det var Henrik Ibsen som först (och än i dag i högre grad än Strindberg) intog den internationella scenen, och medverkade till att förändra kvinnans ställning med ”Ett dockhem” – något som väckte Strindbergs omåttliga avundsjuka, och fick honom att ständigt spy galla över denne konkurrent och hans ”hysteriska runkningar”. Men även om man fortfarande spelar Ibsens pjäser över hela världen, vem bryr sig, som sagt, om hans privatliv i dag? Annat är det med August, och hans tre äktenskap.
Är det för att Strindberg hade intressantare och mer laddade relationer, och levde i mer spännande miljöer? Nja, knappast. Ibsen söp, drog liksom Strindberg ut i exil, massor av fler år dessutom, och medan hans trogna hustru Suzannah hjälplöst stod bredvid ägnade den store diktaren åtskillig uppmärksamhet åt unga talangfulla kvinnor som Hildur Andersen och Emilie Bardach (som kom att stå som inspiration för ”Hedda Gabler”).
Men vem kommer ihåg det i dag? Hur många romaner och pjäser skrivs nu om detta?
Så varför, som sagt? Varför detta sug hos August Strindberg?
Vi får nog trots allt gå tillbaka till hans författarskap. Inte för att det var bättre än Ibsens, utan för att orden kom ur honom så förunderligt ofiltrerade. ”Strindberg läser jag för att få bekräftat att jag är vid liv”, skriver Leif Zern i avslutningskapitlet till ”Om Strindberg”, ”och om Ibsens storhet är hans objektivitet – han håller alltid huvudet kallt – ligger Strindbergs storhet i hans subjektivitet.” Eller som Strindberg skrev om sig själv (i tredje person) till vännen Ola Hansson: ”Om sitt författeri och dess mål vet han ingenting ty hans dikt växer fritt i hans huvud som druvor eller mögel.”
Det må kallas druvor och mögel, men den effekt som en läsning av till exempel nyckelromanerna ”En dåres försvarstal” (inspirerad av första äktenskapet), eller ”Klostret” (av det andra), eller ”Inferno” (baserad på Strindbergs stora själskris) får på läsaren är förunderlig. Man blir plötsligt förpassad inte endast till Strindbergs tid, utan rakt in i hans rum. Man blir en gäst vid hans gästabud. Man är i Stockholm år 1875, eller i Berlin 1893 eller i Paris tre år senare. Här och nu! Och varför känns det så?
En anledning är att Strindberg med sitt för tiden okonventionella – ja just ofiltrerade – sätt att skildra människor och miljöer känns väldigt modern. En annan är att han skriver utan distans – även när han skriver om händelser och själstillstånd som sedan länge är passerade. I ”En dåres försvarstal” lyckas han med konststycket att få oss att till hundra procent tro både på hans tidiga kärlek till Siri och hans senare hat, trots att texten skrevs under den absolut mest hatiska perioden av detta äktenskap. Därför att författaren själv förpassar sig till de olika faserna av relationen.
För mig att skriva om Siri von Essens liv, och hennes äktenskap med August Strindberg, var en oerhörd njutning. Men jag skulle ljuga om jag fråntog maken rollen som min huvudsakliga ledsagare. Inte bara han, men han framför allt, fick mig att lära känna denna kvinna, in på bara livet. Även när han är som mest paranoid på henne, som mest hatisk, så sipprar verkligheten igenom hans text. Det är ”En dåres försvarstal”, men i lika hög grad ”En makes självanklagelse”.
Genom sitt författarskap för Strindberg oss så nära sina kärlekspartner – och framför allt den ljuva, ambitiösa och plågade Siri von Essen – att vi tycker oss känna dessa sedan länge döda kvinnor, verkligen känna dem. Om hur många sedan hundra år döda människor kan man säga detta? Hur många individer får nåden att i sin essens tränga igenom generationer av försvunna minnen och eoner av kulturellt damm? Visst känns det, när vi läser Strindberg, att vi befinner oss i en annan epok – när en sommardag i en enslig stuga på landet påbörjas med assisterad påklädning i full stass; eller när Södertälje ännu är en liten brunnsstad dit huvudstadens herrskapsfolk beger sig på utflykt eller kortsemester. Men det förhöjer bara nöjet, det blir som en tidsresa, en färd till vår egen plats i en annan tid, med Strindberg vid handen. Och njutbart är det i allra högsta grad.
Samtidigt kan man förstås inte läsa dessa självbiografiskt inspirerade romaner som några sanningsepos – hela sanningen ger han oss inte om vare sig Siri von Essen eller Frida Uhl, eller alla de andra nära, kära och hatade som lätt förklädda dyker upp i många av hans verk. Strindberg skrev alltid subjektivt, och ofta för att hämnas. Utan synbarlig förklaring kan ibland även kronologin halta betänkligt.
Som Knut Ahnlund påpekat är Strindberg ”en mycket stor men långt ifrån tillförlitlig diktare”. Eftersom hans brev bevarats, och publicerats under Torsten Eklunds och Björn Meidals redaktörskap, och eftersom, inte minst, hans och Siri von Essens brevväxling under det första året publicerats i brevromanen ”Han och hon”, så kan vi ofta jämföra dikten med verkligheten, om lusten faller på. Då fragmenteras ofta romanen, till förfång för läsupplevelsen. Så det är kanske ändå inte i första hand som självbiografiska verk vi bör läsa Strindberg, inte ens nyckelromanerna, trots att han uppenbart tar så mycket stoff ur sitt eget liv. Det är som – ja, varför inte – som stora tidskapslar, med vilka vi kan färdas till förunderliga platser, alldeles i vår egen närhet.