Att August Strindberg var en litterär förnyare och trendsättare är allmänt bekant. Som könskampsdiktare och samhällsgisslare är han ständigt aktuell. Men hur många vet att Strindberg med sin kortroman ”Ensam” även aspirerade på att bli svensk mästare i den intellektuella supermachogenren ”ensamhetens poetik”?
”Detta är slutligen ensamheten: att spinna in sig i sin egen själs silke, förpuppas och vänta på metamorfosen, ty en sådan uteblir icke. ”Så skriver jaget i ”Ensam”, tillkommen 1903 då Strindberg misslyckats med sitt tredje äktenskap. Hans alter ego i romanen är en femtioårig änkling som efter lång bortovaro återkommer till sin hemstad Stockholm, där moderniteten gjort sitt intåg. Två hotbilder etableras strax: en plågsam generationsväxling då ”det unga släktet” tränger sig på utan att ta ”notis om de äldres bedrifter”, och den hutlösa feminismen: ”Nåå, din hustru får man icke se? (Hon höll på att skiljas.)”.
Värt att notera är att 1903 även är året för bildandet av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). För den strindbergska manstypen var idén om kvinnligt medborgarskap lika löjligt naturvidrig som om hundar försökt gå på två ben. Därför påpekar jaget i ”Ensam” kitsligt att den bildade mannen a) varit medborgare sedan romartiden och b) talar latin (som kvinnor inte fick lära sig).
Sammanbitet inrättar han sig i ett ”invärtes liv” där han ska leva retroaktivt med staden som ”en fond åt min person”. Det är en skapande existens, ty han är författare, och lever egentligen bara upp i skrivandet. ”Genom att avklippa kontakterna med andra människor tycktes jag först förlora i kraft, men samtidigt började mitt jag att liksom koagulera, förtätas omkring en kärna, där allt vad jag upplevat samlade sig, smältes och upptogs som näringsämnen av min själ. Därjämte vande jag mig att omsätta allt vad jag såg och hörde, allt i huset, på gatan, ute i naturen och hänförande allt jag förnam till mitt pågående arbete, kände jag hur mitt kapital växte…”.
”Ensam” är ingen självbiografi, även om Strindberg vid denna tid faktiskt var inne på ett egoprojekt med den övergripande titeln Tjensteqvinnans son. Förutom tvåbandsverket med samma namn från 1875 (”så lite lögnaktig en biografi kan göras”) skulle ”Inferno”, ”Legender” och ”Ensam” ingå. Adderar man ”En dåres försvarstal” så hade Strindberg sin ”Min kamp” fix och färdig 1903.
Inspirationen hämtades från Goethe, citerad i ”Ensam”:”Allt vad jag utgivit äro sålunda fragment av en enda stor Bikt, vars fullständigande är denna bok.”
”Ensam” är alltså inte vilken text som helst. Den är tänkt att destillera fram vad Strindberg som författare lärt av att undersöka sig själv och sitt förflutna. Problemet är att detta slags programmatiska självkännedom tycks förutsätta uppbackning av manliga föregångare. En kanon av male bonding vidmakthåller en tidlös, förstelnad och reaktionär manstyp som skyr varje förändring. Strindberg refererar till inte mindre än två dussin filosofer, författare samt bibliska och antika hjältar. Styrkt av denna ensidigt patriarkala kost tilltror sig jaget att kunna ”ändra världsordningen, styra nationers öden, förklara krig och avsätta dynastier”.
”Ensam” visar kort sagt hur avgörande en manlig genealogi är för idolisering av mannen som ”geni”. Dess funktion är att med dysterkvisten (och misogynen) Schopenhauers ord påstå att ”den store anden” endast i ensamheten kan nå sin ”fulla storhet”. Föreställningen om maskulin upphöjelse på bekostnad av feminint konnoterade mänskliga områden (läs livet) balanserar på den hårfina gränsen mellan självmytologisering och asocialt prålande. ”Jag har alltid velat framåt och uppåt, och därför haft den högre rätten mot dem som velat dra mig nedåt, och därför är jag vorden ensam”, suckar jaget i ”Ensam” (men det kunde lika gärna varit Rousseau i ”Bekännelser”).
Ensamhetens poetik är släkt med självbiografin och bekännelselitteraturen men skiljer sig genom att postulera det intellektuella jagets absoluta suveränitet över den banala människohopen. Därför gör sig författaren i ”Ensam” av med sina gamla vänner eftersom de tråkar ut honom, men också för att de ”fått ett foder i rocken som kallades hustrun”. Kvinnor är per definition triviala, med dem kan man inte ”tala om sitt” eller dryfta ”de stora frågorna”. Vi har här att göra med en fetischering av kombinationen ensamhet och manlig hjärna, ett ängsligt fasthållande av Anno dazumal, då den bildade mannen kunde sitta i sitt Montaignetorn och varna män för att fästa sig vid hustru, barn och egendom ”så att ens lycka blir beroende av dem”.
Det enda ”tillstånd som ger obeskrivlig lycka”, är skrivandet. Målet är att producera en handbok i konsten att transformera verklighetens trista krav på mänsklig ansvarighet till koketterande stilkonst. Mer än endast en fiktiv berättare, är jaget i ”Ensam” sålunda en tankefigur och en yttrandeposition avsedd att fullborda en manslitterär specialitet med gamla anor. Ensamhetens poetik är filosofins pinsamme lillebror, eftersom den så oskrymtat ältar det subjektiva. Traditionen har starka inslag av melankoli och nostalgi, startar i stoicismen (läs Epiktetos ”Handbok i livets konst”), får ett uppsving med Montaignes essäer och Rousseaus ”Bekännelser”, moderniseras med den litterära maskulinitetskrisen kring sekelskiftet 1900 (Tolstoj, Strindberg, Hamsun) och haussas än i dag som stilistisk briljans och ”mänsklig” visdom överordnad allt kvinnor skriver.
Förutom pittmätningen med diverse mansklassiker, är nostalgin den viktigaste beståndsdelen i denna till intellektualitet maskerade, könsrevanschistiska maskulinitetsideologi. Nostalgi är ett slags inverterad melankoli. Det förlorade objekt som melankolikern sörjer utan att kunna släppa, är för nostalgikern han själv. Därför blir han besatt av sin egen biografi. Som Karin Johannisson visat försöker nostalgikern hålla fast känslan av det han förlorat som en ”flykt inuti nuet”. På jakt efter ”mitt förflutna” flanerar jaget i ”Ensam” slumpvis längs minnets vägar. Väl hemma försöker han få intellektet att inta det känslosamma minnets plats: ”ty jag lever i mitt arbete och framom mig själv, ibland bakom mig, i minnena, och dessa kan jag behandla som bitarne i en bygglåda. Med dem kan jag sätta ihop alla slags: och samma minne kan tjäna till allt möjligt i en fantasibyggnad, vända olikfärgade sidor uppåt och som antalet sammanställningar är oändligt får jag under mina lekar ett intryck av oändligheten”.
För Johannisson är nostalgin ”en känsla som hela tiden iakttar sig själv. En sjuka för intellektuella”. Detta är Strindberg mycket medveten om. Kanske var hans avsikt med ”Ensam” att uppfinna en formel för den intellektuelle i modernitetens svåra tid. En dag tar jaget droska till Djurgården ”för att se folket” men återvänder skyndsamt hem efter att ha hånats av arbetare och prostituerade.
Den uppmärksamme läsaren uppfattade att jag inledningsvis skrev att Strindberg endast aspirerade på svenskt mästerskap i ensamhetens poetik. För sanningen är att han avviker före målsnöret. Hans instinkt att inte rätta in sig i ledet av mansnostalgiker gör honom i mina ögon till en verkligt stor författare. ”Ensam” är i många stycken ett paradexempel på den manliga kanonformationens tyranni. Men boken är samtidigt ett försök till överskridande ty jaget lider övertygande under det omänskliga uppdraget. Han lyckas inte tysta tvivlen på drömmen om den totala oavhängigheten (”Ibland frågar någon inom mig: tror du på detta?”). När ”skrivat är slut för den dagen, blir min egen tillvaro så pinsam att jag känner det som om det lede mot döden alltefter som kvällen framskrider”. Allmaktsfantasierna klingar långsamt av.
Därför slutar ”Ensam” med att jaget plomberar sin minneskammare genom att välsigna ett lyckligt ungt par som ”skola bekämpa ensamheten på tu man hand” och leva ”endast i nuet”. Änklingen skakar av sig nostalgins uppgivenhet och känner sig ”lika ung och stridsduglig som för en mansålder sedan”. Även Strindberg tog nya tag: ”Svarta fanor” och ”Götiska rummen”. Ingen ensamhetens poetik där inte.