Det som tilltalade honom med nätet, skrev Bengt O Karlsson nyligen på bloggen Flarnfri schalottenlök, var möjligheten att klicka sig fram till källor och bakgrundsmaterial, så att läsaren kunde bilda sig en egen uppfattning om vad en skribent påstod: ”Det var en möjlighet som traditionella media inte hade och det var här jag såg den stora potentialen hos nätpubliceringen.”
För en tid sedan ville han återpublicera ett blogginlägg om en ökänd vapenhandlare som blivit rumsren, men efter fem år fungerade inte länkarna längre.
De flesta länkar hans inlägg byggde på slutade nu med ”file not found” eller ”article expired”.
”Det betyder alltså att den som eventuellt i dag läser vad jag skrev för bara fem år sedan knappast har någon möjlighet att studera grundmaterialet eller värdera mina utsagor i ljuset av detta”, konstaterade han. Där försvann inte bara en länk, där försvann hela den idé om medborgarjournalistik som vi matats med de senaste åren.
Det går inte att nagla fast en minister vid vad han sagt, eller en skribent vid ett felaktigt påstående.
Enligt USA:s Library of Congress är 44 procent av sajterna på nätet borta ett år senare; av det massmedium jag ska satsa min framtid på kräver jag nog lite längre hållbarhet än så. Ett medium utan minne duger inte till medborgarjournalistik.
Trots att vi är så förtjusta i att diskutera nya medier vill den insikten inte tränga igenom.