Hon är inte alls som jag har tänkt mig. Kim Thúy är tvärtom. Efter att ha läst hennes debutroman ”Ru” som är en stillsamt poetisk och dramatisk berättelse är det lätt att tro att hon är just så som tonen i romanen. Lugn, eftertänksam, allvarlig.
Men Kim Thúy är sprallig, repliksmart och kvicksilverenergisk. Skojar ofta. Pratar mycket. Den ena historien hakar i den andra.
– Jag är bara för mycket, säger hon och rycker på axlarna.
Hon överraskar med sina svar på mina frågor också. Alltså, hennes roman handlar om en kvinna som, precis som hon själv, tvingades fly från kommunistregimen i Vietnam. En som precis som hon kom till Kanada efter att ha vistats i ett torftigt, skitigt, nedlusat flyktingläger i Malaysia. En som fick kämpa med språk, kulturkrockar och ekonomi för att komma in i ett nytt samhälle. En som minns alla de där människorna hon mött eller hört talas om som tvingats dölja sin sorg, bita ihop och leva vidare.
Så jag frågar henne hur viktigt det var att skriva ”Ru” som till stora delar är självbiografisk.
– Inte alls! svarar hon snabbt.
Inte alls?
– Nej, nej. Det viktiga var bara att få skriva. Det är ingen idé för mig att planera något ämne eller berättelse. Det blir alltid något annat där vid skrivbordet. Och när jag sätter mig där för att skriva och det är tyst i huset, barnen och min man sover, då har jag min stund. Det är ett privilegium. Jag är fri. Det är nästan lite förbjudet. Som att spela på kasino.
Kim Thúy sluter ögonen njutningsfullt. Men bara helt kort.
– Mitt skrivande började egentligen som ett ”straff”. Min man sa åt mig: Nu sätter du dig ner under en månad och funderar på vad du vill syssla med. Han var trött på att jag bytte jobb vart femte år. Du förstår, som invandrare så funderar du aldrig riktigt på vad du vill göra. Utan mer vad du kan göra för att få jobb. Så det var en svår fråga han ställde. Jag hade inget svar så jag fuskade och började skriva i stället.
Kim Thúy är på snabbvisit i Stockholm för att prata om sin debutbok ”Ru” och träffa journalister. Hon avverkar den ena efter andra i ett outtröttligt tempo. På bordet i hennes hotellrum där vi ses står ett knippe körsbärskvistar. Några av de rosa blommorna är på väg att slå ut och hon frågar mig om jag tror att körsbärsträden har slagit ut i Japan också. Om de kommer att slå ut nästa år och nästa, eller om de har skadats av radioaktiviteten.
– Det kan verka lite konstigt att fundera över körsbärsträden men jag tror att människor måste ha något vackert att tänka på när de har det svårt. Något som är intakt och som står för kontinuitet.
En egen erfarenhet kanske. Kim Thúy är uppvuxen i en välbeställd ämbetsmannafamilj i Saigon i Vietnam. Hon var tio år när familjen flydde till Kanada via Malaysia. De kom med den stora mängd båtflyktingar som en handfull länder tog emot efter vädjan från FN.
Båtresan från Vietnam till Malaysia under däck i beckmörkret bland spyor och skabbsjuka människor finns med i hennes roman. Den består av små korta berättelser, fragment av olika minnesbilder och människor, släktingar och vänner, och följer ingen rak tidslinje med en början och ett slut. Ibland är hon tillbaka i Vietnam där kommunisterna griper unga flickor som använder blå ögonskugga därför att de tror de fått blåtiror av kapitalistiskt våld.
Ibland är hon i Kanada och går hungrig till sängs därför att hon inte vet hur man äter klibbfritt ris med gaffel.
I Kanada pluggade Kim Thúy språk och juridik och fick jobb på en av Montreals stora advokatbyråer, ”jag hade flyt”. Ett jobb som under en tid tog henne tillbaka till Vietnam där hon arbetade med reformer i en rådgivande grupp nära den vietnamesiska regeringen, ”flyt igen!”
– När jag kom tillbaka till Vietnam, vi arbetade i norr, och fick höra männens och kvinnornas berättelser om kriget, den andra sidans berättelser, förstod jag vad som hänt. Det hela var en fråga om var man var född. Var man född ovanför den 17:e breddgraden så var man kommunist. Bodde man under så var du kapitalist. Det var inte ens eget val. Man blev ett offer för ödet.
När du skrev ”Ru”, var det smärtsamt att blicka tillbaka på det som hade hänt er?
– Nej, jag såg det som om vi fått en chans, en massa erfarenheter – och vi överlevde. Det gör dig stark. Kommer man igenom svåra perioder i livet så blir man en bättre människa. Man blir mer ödmjuk, mer förstående, mer kärleksfull.
Hon var också för ung för att förstå vad som egentligen hände, säger hon, och därmed också för att bli riktigt rädd.
– Det var en välsignelse att jag inget förstod. Och jag har aldrig haft några mardrömmar om den tiden.
Kim Thúy bor i dag med man och två söner i Montreal. Precis som berättarjaget i ”Ru” är en av sönerna autistisk. Och känslan av att inte göra sig förstådd och att inte förstå sin omgivning finns också hos den nyanlända emigranten, hon som i romanen kommer till Kanada.
– Så var det för mig när jag kom till Kanada. Det finns paralleller till hur min son har det, men jag hade naturligtvis andra förutsättningar att förändra min situation. Men upplevelsen som jag fick då har ökat förståelsen för min son. Jag såg inte de här parallellerna förrän jag skrev om det. Skrivande är terapi!
Titeln på boken – ”Ru” – betyder bäck eller flöde (av blod, tårar) på franska och vaggsång på vietnamesiska.
Står titeln för sorg eller tröst?
– Tröst. Det är som en vaggvisa, mellan mor och barn i slutet av dagen när allt är stilla och barnet nästan sover. Jag vill att ”Ru” ska vara som en smekning av en fjäder som berör dig mycket lätt, utan press. Osynlig.
– Min berättelse är ett tackkort till alla människor som funnits och finns i mitt liv, som mina föräldrar och människorna i Quebec som tog emot oss.
Den där tacksamheten känner även berättarjaget i ”Ru” men till slut vet hon inte riktigt hur hon ska hantera alla människors välvilja.
– Ja, hur ska man göra med tacksamheten? Mitt eget minneskort är inte tillräckligt stort. ”Ru” är mitt tack, mitt svar. Har jag ett uppdrag i livet så är det att ge tillbaka det jag fått.
Med 30 år i Kanada och rötterna i Vietnam, känner du dig i dag som vietnamesisk eller kanadensisk?
– När det passar mig att säga att jag är vietnamesiska så är jag det. Och när det passar mig att säga att jag är kanadensiska så är jag det (stort skratt).
Hon är på språng nu, Kim Thúy. Har suttit still alldeles för länge. Hon reser sig och frågar vad jag tycker om hotellrummet. Snygg färg på väggarna, säger hon och ställer sig bredvid den ljusgrå väggen i sin svartljusgrå klänning.
Berätta något om din kommande bok.
– Det är en liten bok, jag är ingen riktig författare som kan hitta på berättelser. Den handlar om samma sak som ”Ru” om ... obetydligheter! (stort skratt igen och sedan allvar): Den handlar om att lära sig leva.