I slutet av Jean-Marie Gustave Le Clézios tunna prosabok om sin far, "Afrikanen" (på svenska 2006), finns en märklig liten passage. Författaren minns de år han som barn tillbringade i Nigeria och intrycket det afrikanska landskapet gjorde på honom. Sedan skriver han:
"Medan jag skriver detta förstår jag att det är mer än mitt eget minne. Det är också minnet från åren före min egen födelse, då mor och far vandrade tillsammans på högplatåernas stigar, i kungadömena i västra Kamerun. Minnet av fars ångest och hopp, av hans ensamhet och olycka."
Det finns många olika sidor av Le Clézios författarskap att ta fasta på, men som jag ser det är raderna centrala. Väggarna mellan människor, mellan olika liv och erfarenheter är mycket tunna. Ett minne kan vara någon annans.
Le Clézios egen bakgrund är kulturellt och geografiskt mycket sammansatt. Hans släkthistoria sträcker sig från Mauritius i Indiska oceanen till Nice i södra Frankrike och vidare till det Nigeria där han tillbringade några viktiga barndomsår. Hans bretonska förfäder emigrerade till Mauritius - då "Île de France" - under sent sjuttonhundratal i en andra våg av franska kolonister, som fick behålla sitt språk även sedan ön 1810 kommit under brittisk överhöghet. Sedan familjens gård gått i konkurs återvände man utblottade till Frankrike.
Men den globala bakgrunden slutar inte där. "Afrikanen" handlar om den märkliga relationen till fadern, som djupt kritisk mot såväl fransk som engelsk kolonialism tog tjänst som läkare i Nigeria, där han blev kvar under andra världskriget, avskild från familjen, hustru och två söner, som till slut hamnade i Nice. Fadern gjorde ett försök att ta sig till familjen genom att korsa Sahara, men tvingades vända. Det var först när Jean-Marie Le Clézio hunnit bli åtta år gammal som familjen återförenades i Nigeria - av hans skildringar att döma för sent.
Med en sådan bakgrund kan man lätt drabbas av känslan av att man ingenstans hör hemma. Särskilt inte i det sena femtiotalets Frankrike där Le Clézio blev vuxen, där det koloniala kriget i Algeriet präglade en hel generation och dödade flera av hans jämnåriga kamrater.
Just främlingskapet, glesheten i världen omkring berättaren, går igen i hans första romaner. Inte minst i debuten "Le procès-verbal" ("Rapport om Adam") från 1963, där en svårt störd man, Adam, går i en märklig inre exil i en sydfransk stad och försvinner in i en psykos - och där han tvångsomhändertas exakt samtidigt med den algeriske upprorsledaren Ben Bellas intåg i Oran, vilket nämns i förbigående.
Romanen är starkt påverkad av Albert Camus, och det märkligt "objektiva" och kyligt registrerande i Le Clézios debut gjorde att kritiken gärna såg honom som en representant för "den nya romanen", med författare som Nathalie Sarraute eller Michel Butor.
Till samma "nyroman-författare" brukade man också hänföra den unga Marguerite Duras, som intressant nog hade en liknande kolonial bakgrund som Le Clézio. Han har dock alltid protesterat mot att klumpas ihop med en särskild grupp.
Den gleshet man hittar i Le Clézios tidiga prosa är inte så mycket ett litterärt grepp som ett försök att skildra en erfarenhet, ett tillstånd. Efter de tidiga böckerna, som beskrevs som "avantgardistiska", är det som om Le Clézios prosa - han har också skrivit reseskildringar, essäer, samlingar av myter och ett par barnböcker - spänner sig som ett stort segel över världen.
I mellanperioden av hans författarskap utvecklas något man skulle kunna beskriva som ett starkt etnografiskt begär, en vilja att införliva så stora delar som möjligt av olika kulturers erfarenheter i sitt skrivande.
Hans roman "Öken" från 1980 parallellställer en nomadflickas aningen idylliskt skildrade vandring genom Sahara med en olycklig exiltillvaro i Nice - här finns en längtan efter ett mer "autentiskt" eller äkta liv, ett drag man finner lite varstans i tidens skrivande, till exempel hos Bruce Chatwin, en författare Le Clézio har en hel del gemensamt med.
Le Clézio har också bott långa perioder i Sydamerika, i Mexiko och en period hos en grupp indianer i Panama, och ofta avsagt sig all närvaro i den "litterära världen" - så har han till exempel tackat nej till en stol i Franska akademien. Men under senare år är det som om hans skrivande har fått en ny temperatur: de olika linjerna i hans författarskap länkas samman i en ny sorts helhet.
Det är synligt inte minst i den av hans romaner som på senare år blivit den största framgången: "Révolutions" (Allt är vind) 2003.
Här sömmas allt ihop - förfädernas deltagande i sjuttonhundratalets revolutionskrig, det koloniala livet på Île de France, "fallet" ned i fattigliv i Nice, faderns frånvaro och Frankrikes koloniala förbrytelser, inte minst i Algeriet på andra sidan Medelhavet.
Tillsammans med den starkt självbiografiska essäromanen "Afrikanen" hör den till det starkaste Le Clézio skrivit. Samtidigt som det är lätt att läsa in biografiska detaljer i hans romaner är det en läsning Le Clézio varnar för - han beskriver inte sitt eget liv, han "tonsätter sina egna erfarenheter".
I "Allt är vind" finns vad jag uppfattar som en viktig nyckelscen. Romanens huvudperson Jean kommer i gräl med en marxistisk studentkamrat när denne påstår att man skall leva "här och nu". Det svär mot hela den livskänsla som Jean ännu håller på att formulera - vi lever liv som fortsätter andras erfarenheter, vi kan höra deras steg där vi själva går.
Det som lät sig beskrivas som en hemlöshet i det Frankrike där han växte upp går också att läsa som en hemhörighet överallt. Det är den stora frihet som närmast ljudlöst exploderar i Le Clézios senare verk.