Men det är inte sant, det finns någonting där, under den fixade ytan.
Hon vet själv att beskriva det:
Till viss del är det ilskan – ilskan över hur hennes älskade Stieg Larsson efter sin död kommit att bli en mångmiljonindustri som varken han eller hon har någon innehållsmässig eller ekonomisk kontroll över.
Men där finns också en lättnad: den bok hon aldrig velat skriva är trots allt färdig. Den 19 januari kommer den ut; på svenska, norska och franska.
– Det började som förtvivlade dagboksanteckningar efter Stiegs död, mest för min egen läknings skull. Jag hade ingen avsikt att göra någonting av dem. Men till slut lät jag mig övertalas av en väninna, berättar hon.
Hon valde ett franskt förlag, Actes du Sud, som gett ut den massiva världssuccé som Millenniumtrilogin blivit, i Frankrike. Förlaget föreslog ett samarbete med den franska journalisten Marie-FranÇoise Colombani, kolumnist och före detta chefredaktör på franska Elle.
–Jag bad dem flyga och fara många gånger innan jag såg att de ville någonting mer än att bara tjäna pengar. Jag fick förtroende för dem.
Men tillkomsten av boken ”Millennium, Stieg & jag” blev en tidvis plågsam process som till slut landade i en drygt 150 sidor lång, men fragmentarisk, berättelse om hennes liv – eller kanske framför allt – om hennes liv med journalisten, aktivisten och författaren Stieg Larsson.
–Det är oerhört viktigt för mig att få ge min version. Både av Stieg som person, av vårt liv och av hur det faktiskt gick till när böckerna skrevs. Det ger mig också plats i medierna på mina egna villkor, konstaterar hon.
När vi ses är Eva Gabrielsson omsorgsfullt uppbackad av en pr-person som ska hjälpa henne genom lanseringen. Det märks att de är förberedda på anstormningen. Risken, eller chansen, att den kommer att komma från all världens hörn är stor. Millenniumtrilogin har sålts i 46 länder och bara böckerna har hittills inbringat ofattbart mycket pengar, vi talar miljardklass.
Sedan det stod klart att första delen, boken ”Män som hatar kvinnor”, var på väg att bli en kassako har också så väl Stieg Larsson som Eva Gabrielsson, hans sambo under 32 år, tidvis befunnit sig i rubrikernas våld.
Han på grund av att han hastigt avled i en hjärtattack den 9 november 2004 – precis innan det stor klart vilken formidabel succé han skapat.
Hon för att hon därmed blev en symbol för den svenska sambolagstiftningens svagheter. Trots ett helt liv tillsammans med Stieg kommer hon aldrig att betraktas som hans formella änka i Sverige, vilket hon gör utomlands.
–Jag hade långtifrån sörjt färdigt, ännu mindre samlat på mig den kraft som krävs för att gå vidare i livet när ens livskamrat går bort, när det var dags att ta tag i de administrativa konsekvenserna av Stiegs bortgång. Jag hängde inte riktigt med, det var en fruktansvärd upplevelse att inse att jag helt enkelt inte räknades. Jag var bara ett slags apa man kunde dra fram och låta sprattla lite i strålkastarljuset när det passade, säger Eva Gabrielsson.
Den allvarligt infekterade konflikten mellan henne och de legala arvtagarna – Stiegs far Erland och brodern Joakim – samt bokförlaget Norstedts agerande kom sedan att dissekeras i tidningsspalter runt om i hela världen, men utan att det gjort någon människa klokare.
Först tre år efter hans bortgång fick hon hans andel i deras gemensamma lägenhet och genom en tidningsartikel ett erbjudande om en villkorad gåva om 20 miljoner kronor från Stiegs arvtagare. De ville ha hans dator, där det troligen finns runt 200 sidor skrivna på ett fjärde manus. Arbetsnamnet är ”Guds hämnd”.
Till det ”erbjudandet” tackade Eva nej. Hon är främst intresserad av att få bestämmanderätt över hur det hennes livskamrat skapade används, ingenting annat.
Och väljer man att se saken ur Eva Gabrielssons perspektiv är det dock inte alls svårt att föreställa sig hur absurd situationen är:
Efter ett ekonomiskt modest, idealistiskt slitsamt och på gränsen till känslomässigt utmattande liv ramlar till slut miljonerna in. Men då är det för sent ...
–Min livskamrat, som i högsta grad var av kött, blod och engagemang, förvandlades till en medial pappfigur, helt ryckt ur sitt sammanhang. Och själv blev jag en person som vissa försöker redigera bort ur historieskrivningen ...
Men Eva vet vilken betydelse hon hade, både för Stieg personligen och för det han kom att göra. Omslaget till boken pryds av en bild som är tagen 1980. Den säger en hel del:
Stieg vilar sitt huvud mot Evas högra axel, de har båda sina karaktäristiska, stora, runda glasögon på sig. Hon har en bok i vänster hand, tummen vilar mellan de uppslagna sidorna. De signalerar ombonad tvåsamhet; men trots att de uppenbarligen är mitt i ett andrum så får man en känsla av att de vilken sekund som helst kommer att resa sig och ta sig upp på barrikaderna. För ett rättvist, jämlikt och solidariskt samhälle!
Och det var precis så det var, alltsedan den dag de träffades på ett FNL-möte i Umeå 1972.
–Det fanns någonting mellan oss omedelbart, även om jag först inte ville se det. Han var oemotståndligt intellektuell, och han fick verkligen flera av bitarna av mitt liv att falla på plats, konstaterar hon.
Det var två starka, men också känslomässigt vingklippta, unga människor som kom från delvis havererade familjer som möttes. Oddsen för att deras tonåriga förälskelse skulle bli till en livslång relation var dåliga.
–Vi gjorde inte mycket rätt. Vi reste mycket på var sitt håll, vårt politiska engagemang drog åt lite olika håll, vi hade inga planer eller rutiner. Men vi var oerhört nyfikna på varandra, minns hon.
Kanske fann de också varandra i det faktum att de båda tidigt fick veta en del om känslomässig skörhet och saknad.
I Evas fall (hon är äldst av tre syskon, född i Lövånger, tio mil norr om Umeå) handlade det om en uppslitande skilsmässa mellan hennes föräldrar. Föräldrarna var progressiva människor som bröt mönster. Först gifte de sig av stark kärlek, endast två månader innan Eva föddes – bara det ett etikettsbrott i den starkt religiösa, av gamla testamentet präglade miljö de levde i.
Sedan skilde de sig och mamma Gudrun, som klädde sig i dräkt, målade läpparna och föredrog pumps framför ladugårdsstövlarna som svärföräldrarna hade hoppats att hon skulle använda, flyttade ensam till Stockholm. Eva träffade henne bara ett dussin gånger till innan hon dog i cancer 1992.
–Självklart har det påverkat mig mycket. Hon var så modig, min mor. Men även min far var modig. Han hade inga fördomar om hur kvinnor ska vara. Men trots att vi barn någonstans förstod att det som hände var det bästa så kunde han inte fylla tomrummet efter henne, berättar Eva Gabrielsson.
I Stiegs fall handlade känslan av övergivenhet om en annan sorts separation. Han hade växt upp hos sina morföräldrar, då hans föräldrar var för unga för att kunna ta hand om honom. När Stieg var nio år gammal dog hans morfar i hjärtattack och Stieg fick flytta till Umeå och till sina föräldrar och sin lillebror – tre personer han knappt kände.
Paret flyttade till Stockholm 1977. Eva pluggade till arkitekt på Kungliga Tekniska högskolan och 1979 fick Stieg jobb på TT:s redaktion för mottagning och korrektur. Det saknades inte berg och dalar, varken i relationen eller i deras professionella liv. Stieg kämpade för ett slags erkännande på TT, där han länge slet för att få en tjänst som skrivande journalist, parallellt med att han engagerade sig alltmer i kampen mot de högerextremistiska krafter som var i rörelse, bland annat i tidningen Expo. Eva fick så småningom jobb ute på olika byggen.
– Vi gick mycket om varandra i perioder, vi jobbade mycket och hårt, båda två – på olika fronter. De hot vi ständigt utsattes för på grund av Stiegs engagemang gjorde oss försiktiga. Framför allt jag levde tillbakadraget, minns Eva Gabrielsson.
I slutet av 90-talet ville Eva fördjupa sina studie i arkitektur genom att skriva en bok om sin personlige hjälte, arkitekten och stadsplaneraren Per-Olof Hallman. Sommaren 2002 skulle hennes omfattande research omvandlas till bok.
– Vi hyrde en stuga på en skärgårdsö, där jag skulle skriva. Stieg var misslynt och jag uppmanade honom att också sätta i gång att skriva, något fritt, ur hjärtat, något skönlitterärt.
Det slutade med att paret tillbringade hela sommaren med att skriva – på var sina alster, men som två kommunicerande kärl.
–Vi låg skavfötters på soffan. Han skrev, jag läste och kommenterade. Sedan analyserade vi gemensamt intriger och faktiska samhällsfenomen. Vi listade verkliga skandaler som kunde användas, beskriver hon hur arbetet med de förtätade dramerna kring Lisbeth Salander tog form.
Resten är nutidshistoria. I sin bok går Eva Gabrielsson igenom några av de hundratals referenser som finns till dem själva och deras samtid. Några av dem är uppenbara, men många är som små skärvor, ofta omöjliga att få syn på för dem som inte stod dem nära. Att han kunde skriva 2000 sidor på två år berodde på att han öste ur deras gemensamma erfarenheter av samtiden, förklarar hon.
Eva Gabrielsson saknar honom, även om ilskan över att han och hans verk kommersialiserats ibland står i vägen för hennes saknad.
Ja, hon har läst om böckerna några gånger.
Och ja, hon är stolt över dem, särskilt över den samhällskritik av det hycklande Sverige hon tycker de andas av.
I dag står hon stadigt igen, jobbar och lever sitt liv på ett tillräckligt bra sätt. Och hon ler stillsamt, det märks att hon inte tänker inte ge upp kampen om att få förvalta det Stieg skapat.
Och någonstans finns ju det där påbörjade, fjärde manuset.