Tack alla läsare för fina mejl, kommentarer, dikter och berättelser som ni skickat. Det har varit fantastiskt roligt med så mycket respons. Det här är sista delen i ”Snälla poesiskolan”; som examenspresent får ni en dikt ur Malte Perssons ”Dikter” som kom 2007:
BLOMSTERTID
(berusad sonett)
Vita dukar, in i svarta natten
Regn av kronblad glöder – glaset
rött
Rubiner, vinet, ögat återfött
Förstorat bakom glas och vatten,
speglar
Spända dukar; natten seglar
Sakta segrar glaset, nött
I ögon speglas trött men spänt
kalaset
Dörren reglas.
Sommar, socker, fyller skålar
Kylig tyngd är jäst och död och
smält:
En blomma blöder glöd i solens
strålar
Så vrålar världen gällt och målas
röd till slut,
När solens kronblad fällt sig,
slungat sina sista nålar
Och den tid nu kommer att
berusad rinna över, rinna ut…
I måndags var det ”sonettkväll” på Stadsbiblioteket i Stockholm. Det finns trendspanare som påstår att det just nu är helt rätt att skriva sonetter. (Bästa gammelhipstern Jan Gradvall säger sig till exempel vara ”Down with sonetter at the tube station at midnight”.)
Och det är väl bra. Alla vägar som leder till poesin är bra, även om vissa är bättre än andra.
Fördelen med poesi är annars att den är för långsam – både att producera, distribuera och läsa – för att någonsin bli riktigt trendig. Och med samma resonemang är den också för seg för att på allvar falla ur tiden.
Poesin står där, som en tall i motljuset. En famn i vintermörkret. En rymdraket med glitter, guld och blixtrande eldsflammor. En berusning att åka till solen med. En liten kudde med gröna ränder. Det finns så många bilder och bokstavskombinationer att neurologerna skulle bli alldeles utmattade om de visste.
Det bästa med att sluta skolan är att man äntligen får lov att bestämma själv. Spring ut i våren och hångla upp vilken poesi ni vill!
Dikterna väntar där ute.