Aldrig tidigare har det varit så självklart för så många vem som skulle föräras Augustpriset, skönlitterära klassen. Klas Östergren, då. Och så händer detta att Monika Fagerholm - nummer två på rankningslistan - stiger upp på scenen.
Det är mycket glädjande. Klas Östergrens "Gangsters" har alla och deras mostrar hört talas om. Hälften kommer att läsa den, priser eller ej.
Nu kan gemene man sätta upp även Monika Fagerholms "Den amerikanska flickan" på inköpslistan och upptäcka ett författarskap som är helt unikt. Marie Peterson, som recenserade boken i DN, blev svimfärdig av den originella språkvärlden.
Åsa Beckman fyllde på med att hävda Fagerholms expressiva och lekfulla kraft som håller på att frigöra den svenska prosan. Så är det.
Som med alla riktigt bra författare är det hopplöst att försöka beskriva vad det är som gör henne så bra.
Det beror på stämningen som skapas när språket möter en berättelse och skapar något tredje som vi inte riktigt kan sätta namn på.
Det är mycket glädjande att fler nu får stifta bekantskap med Trakten, den halvmytiska världen i Fagerholms roman. Att läsa den är att möta en världsförfattare i vardande.