För det mesta tänker jag att familjen är det allra viktigaste i våra liv. Se på alla undersökningar om hur svårt det är att förändra de sociala mönster som följer en familj, till exempel. Det är fortfarande barnen till välutbildade som läser vidare på högskolan, det är fortfarande vanligast att man utbildar sig och arbetar med något på samma nivå som sina föräldrar.

Man styrs i stor utsträckning av sin familjebakgrund, så enkelt och så hopplöst är det. Men å andra sidan styrs ju familjer rätt mycket av yttre omständigheter, av historiska skeenden och tidsanda. När Therese Söderlind berättar om sextonhundratalets häxprocesser i ”Vägen till Bålberget” handlar det i viss mån om vanliga familjerelationer, där man retar sig på varandra och muttrar över dem när tillfälle gives. I en annan tid hade de bara varit vanligt småkäbbel, men plötsligt eskalerar händelseutvecklingen och någon står där och kan inte ta tillbaka sina ord. Trots att det fanns betydligt värre saker som man inte ens kunde tala om.

Nej, familjen är inte det enda som styr oss, och ibland inte ens det viktigaste. Var går gränsen för det som kan kallas en familj, för den delen? Mikael Fant flätar in fler och fler personer i familjeväven i sin ”Vattnet i mars”, visst finns det en vanlig kärnfamilj i mitten, men det går att haka i hur många relationer som helst i den och alla påverkar oss. Och familjemedlemmar behöver inte nödvändigtvis ha biologiska släktband för att ingå i en familj.

Ändå skyller vi alltid på våra närmaste, och vanligast är att skylla på sina föräldrar. Även föräldrarna skyller på sig själva när det går på tok för barnen: vad gjorde vi för fel? Det spelar ingen roll vem eller vad som egentligen har påverkat oss, vi kommer ändå bara att skylla på familjen. Om inte annat så för att den är viktigast.

Eller också är familjen bara den mest begripliga komponenten i våra liv.