Äntligen är det här. Det skönlitterära motståndet. Mot Family livings, Sköna hems och shoppingarenornas ångestskapande familjebilder. Det började i vintras med Peter Kihlgårds kärleksroman "Kicki & Lasse". Nu kommer en rad skönlitterära böcker till om vuxna och äkta vardagsdysfunktionella personer.
- Jag längtar tillbaka till en romantradition som fanns när jag var ung, säger Helena von Zweigbergk, vars roman "Ur vulkanens mun" kommer ut i dagarna. Författare som Inger Alfvén, Erica Jong och Kerstin Thorvall beskrev någon typ av relationsfält som var på riktigt, på allvar, och som man blev väldigt engagerad i och pratade mycket om. Det är väldigt sällan jag läser den sortens romaner i dag. I min bok har jag försökt ha det som en ledgrej - att det ska vara på riktigt. Fullt av pinsamheter, men på riktigt.
I vårens kärleksromaner sitter barnen inte stilla och läser vid den bakåtlutade mammans fötter i en vit hörnsoffa. Mannen ler inte så där fint från köksön mot sin fru vid Smeg-kylskåpet. Nej, här tiger män och fruar, bedrar varandra, rymmer, ses, skäms och försöker sedan prata med varandra igen.
I Annika Thors första vuxenroman "Motljus" har Staffan och Marie gått bredvid varandra länge med stora tysta fält. Marie lever ett drömt parallelliv med mannen hon förälskat sig i för länge sedan.
I Pernilla Glasers "Mitt rätta jag" är det mannen, Nicke, som smiter, dricker och är kroniskt otrogen. Tills hans fru kastar ut honom tillsammans med hans leksakssamling.
Helena von Zweigbergks familj reser på en veckas semester till Sicilien. Och redan på flygplatsen drabbar Anna och Mats samman i ett gammalt surdegsbråk om pengar. Anna rymmer in i sin mobiltelefon. Till de heta sms:en från hennes tänkte älskare.
- Det är typiskt att Anna smiter från sina problem, säger Helena von Zweigbergk. Vår kultur uppmanar närmast till smitning. Dels tror vi att allt ska gå enkelt, att det alltid finns genvägar, vi tror att det finns tio steg till att bli lycklig. Och flyktimpulserna kommersialiseras och upphöjs. Allt från andra relationer och flörtar, till sprit och shopping. Vi har skapat en sorts missbrukarsamhälle. Väskdebatten efter Sisela Lindbloms konsumtionskritiska bok "De skamlösa" var typisk. Omvärlden reagerade som vilken missbrukare som helst: "Men man måste ju få ha lite roligt." Hon fick samma svar som en alkoholisthustru.
Också Annika Thors huvudperson Marie rymmer, in i en alternativ verklighet i sitt huvud. Där lever hon med den opålitlige och karismatiske Ronny i stället för med sin man Staffan. När hon en dag hittar Ronnys dödsannons i tidningen är det som om en del av henne dör med honom.
- Det där vacklandet finns ju i tiden. Det handlar om min generation, den första där kvinnor kunnat välja, säger Annika Thor. Och då kommer förstås frågorna. Om jag hade valt annorlunda - hur hade det blivit då? Om jag hade valt den andre mannen, valt karriären? Så länge jämställdheten är ett ideal men samtidigt inte riktigt en möjlighet så kommer vi att känna så.
Marie har som många i sin generation tagit en plats i familjen som för med sig stora uppoffringar.
- Jag hoppas att familjen kan hitta former för att ge större utrymme åt att vara både individer och familjemedlemmar.
Romankaraktärerna brottas och tampas med sina problem och inte i någon av böckerna ges väl något riktigt svar på hur det ska gå. Man frestas fråga om de är okej familjer, om de duger.
- I min romanfamilj finns både saker som är bra och som är dåliga. Marie har haft för mycket hemligheter. Och när det finns mycket hemligheter mellan de vuxna i en familj så berörs alla av det. Så de är inte precis en förebildlig familj, men den fungerar hjälpligt. Det finns i alla fall en önskan om att höra ihop på något sätt, säger Annika Thor.
- Min romanfamilj får man nog betrakta som dysfunktionell, säger Helena von Zweigbergk. Men jag tycker inte att de är så eländiga som det kan verka. Det finns en enorm skam över att vara dysfunktionell och om de inte var så upptagna av den så skulle kanske mycket av deras dysfunktionalitet upphöra.
Helena von Zweigbergk vill visa på baksidan med allt "doktor philande" och de påträngande kommersiella bilderna av hur allt ska vara. Särskilt som familjelivet och relationerna börjar bli den verkliga karriären.
- Folk börjar ju ändå förstå att det är det som betyder något.
Samtidigt skäms hon själv lite över romanfigurerna, verkar det.
- Det var en utmaning att skriva om dem. Vem ska orka med de här människorna? Jag ville också smita från dem. För att de är pinsamma och visar sina tillkortakommanden.