Får man verkligen ljuga om böcker? Angående frågan ”Hur imponerar jag på andra?” i förra veckans spalt. Jag måste förstås ha fattat inslaget helt fel. Inte uppmanar du väl läsare att ljuga?
Katarina
Ja, du fattade fel (nej, nu ljög jag).
Hur tröstar man när en hund dött? Min älskade väns hund dog nyligen på operationsbordet. Mycket sorgligt. Min vän gråter och gråter, och jag skulle vilja ge henne ett par böcker med hundtema som hjälper henne i sorgen. Har bibliotekarien några tips?
Sara
Stackars vän! Att förlora ett djur är att tappa tassfästet i livet, och omgivningen ska avhålla sig från sarkastiska lustifikationer (en regel jag inte ens överträdde när en kompis storgrät över sin bortgångna eremitkräfta, vilket var ansträngande).
Först kändes kombinationen hundar och romaner knepig, minnet var blankt. Två veckors research senare undrar jag snarare: finns det över huvud taget böcker som INTE innehåller en dreglande racka? En ämnessökning på ”dogs” i amerikanska romandatabasen Ebsco Novelist ger 4 761 träffar och nätet kryllar av förteckningar över litterära hundar, Garm och Kerberos och Argos och diverse bibeljyckar, renässansvovvar och Jane Austen-hundar samt, inte att förglömma, 1900-talets sniffande kriminalschäfrar och strävhåriga krigshjältar – herregud, hunden är så överrepresenterad i litteraturhistorien att andra arter borde kasta sig i taxi till SVT:s Debatt: ”inte nog med att kulturens fana är röd” kacklar de, ”den osar hundkiss också”.
Själv morrar jag över att jag inte får fylla tre sidor kulturdel med hundböcker, men några tips ska du få. Är kompisen förtjust i ryssromaner? Då ska hon läsa ”Den trogne Ruslan” av Georgij Vladimov, fascinerande läsning om en vakthund i ett sovjetiskt fångläger, och liksom Bulgakovs ”En hunds hjärta” från samma tid, en intelligent regimkritik i djurförklädnad. Gillar hon thrillers, ge henne Patricia Highsmiths ”A dog’s ransom” och är hon sf-nörd ska hon förstås läsa ”Sirius”, Olaf Stapledons hundvariant av Frankensteinsagan. Det självskrivna kultursidesexemplet är väl Paul Austers ”Timbuktu”, så jag nämner den också och besparar mig några uppfostrande mejl. Nu är ”Timbuktu” knappast en av Austers bättre böcker, men vilken hundälskare kan motstå en talande blandrasbest som heter Mr Bones? Inte jag i alla fall.
Och apropå djurprat. Via nätet kan du köpa ”The dogs of Babel” av amerikanskan Carolyn Pankhurst (finns inte översatt än, men jag tippar att den kommande filmen med Steve Carell ändrar på det). Idén är smart och hjärtskärande vacker: lingvisten Paul Iverson finner sin hustru död under mystiska omständigheter, inser att parets hund är det enda vittnet till händelsen och blir i sin sorg och desperata jakt på svar besatt av att lära hunden människospråk.
”Dogs of Babel” balanserar på gränsen till uthärdliga känslosvall, andra hundromaner kan lämna läsaren ylande i ren smärta. Jag rekommenderar att vänta med de mest uppslitande historierna tills din vän mår bättre. Kanske är den bästa kuren mot husdjurssorg ett riktigt frånstötande monster? I de bortre regionerna av de flesta bokhyllor ligger Stephen Kings rabieshund Cujo och väntar troget på sina offer.
Jenny Lind är bibliotekarie på Biblioteket Plattan i Kulturhuset, Stockholm.