Oh Gud, hur hemskt mitt öde är, att jag hans egen mor inte får ha honom hos mig, inte ens får träffa honom! Han är det enda och allt som jag har kvar. Den enda strålen, det enda ljuset i mörkret. När jag drömmer om framtiden, ser jag mig själv bara med honom, beredd att ge honom allt. Ibland grips jag av förtvivlan över att han inte kommer att känna igen mig, och inte älska mig. Att jag blir fråntagen den enda lyckan jag har kvar. Nu förstår han ännu ingenting. Bra för honom! Han kan inte ens känna smärtan av att ha förlorat sin far. Han kommer inte ens att veta hur hans far var.
Och jag? Jag ser Tolek ständigt, känner hans närvaro, varje sak, ord, gest påminner om honom. Det känns som om jag nyss pratat med honom, som om han nyss varit här…
Det är fruktansvärt orättvist att en sådan människa som Tolek måste duka under. Jag manar fram hans bild, en bruten, resignerad och hopsjunken människa. Med helt grånat hår och två djupa rynkor runt munnen. Jag har ju alltid sett på hans ansikte och förundrats över hans underbara mandelformade ögon, munnen och hela ansiktet. Jag har aldrig sagt något till honom utom: du har fått nya gråa hårstrån… min käraste make.
Hans senaste upplevelser har gjort hans tinningar vita och skapat rynkorna runt munnen. Men det såg man bara när han var sorgsen. Så fort han blev lättare till sinnes och började le försvann allting. När han böjde sig över den nyfödda sonen brukade han säga ” vad ful han är” men, lycklig, tog han honom i sina armar, dansade runt, pratade med honom, som om han förstod allt. Och stackars pojken min följde med sina ännu inte seende ögon…
Och jag gråter och bara gråter. Varifrån denna ström av tårar? Kan man beskriva eller uttrycka den här ohyggliga, oupphörliga smärtan? Ibland tror jag att mitt hjärta håller på att brista. Försöker förmå mig att prata med mig själv om någonting annat, men hela tiden ser jag Tolek, hör hans röst, känner hans beröring. Kan man supa sig full, göra något som skulle hjälpa mig att glömma…? Nej, och hundra gånger nej. Det är bara en chimär.
Det var han som lärde mig att älska, och jag upprepade hela tiden: Min Tolek, min Tolek, du ska veta att utan dig kan jag inte leva, som om jag anade en annalkande olycka. Så många minnen, bilder tränger sig på och avlöser hallucinatoriskt varandra innan jag hinner klä dem i ord!
I onsdags fick jag plötsligt ett livstecken från Tolek på ett avrivet hörn av en tidning. Han fick plats med några ord: Min älskade, jag lever, vakta din tunga, din Anatol. Vilka fasaväckande ord! Vilken hopplöshet, vilken sorg de utstrålar! Han – alltid så full av liv, hopp och livsvilja, och nu känner han hur han förlorar fotfästet. Och så alldeles på slutet: vakta Jerzyk! Det låter som ett testamente, som en röst från andra sidan graven… Jag gråter igen. Min Gud, låt ett mirakel ske. Att han släpps fri.
Ibland ser jag honom i fantasin på flykt, hur han gömmer sig, orakad, smutsig, i trasor och hungrig. Ibland ser jag mig själv banka på fängelsedörren och skrika Anatol, Anatol! Inget svar, tystnad.
Det florerar rykten om tyfus och kolera. Och igen, dessa mardrömmar att han liggande på britsen på fängelsesjukhuset, döende av törst, yr av febern, ropar mitt namn. Och får ingen hjälp av någon. Varför har det blivit så? För vem står han i vägen? Varför denna hemska värld och hat man mot man? En värld som är så vacker nu till våren, solen skiner och ler mot alla. Allting vaknar upp till livet, naturen slår ut. Jag känner den ljumma vårfläkten utifrån smeka mitt ansikte, jag skulle vilja ta allt i mina armar, le mot livet och den varma solen. Men inget av det är för mig. Solen skiner inte för mig. För mig är det bara en mörk fängelsehåla som min Tolek plågas i, för mig är det min gömma utan ljus och utan rätt till någonting.
Måndag 4 maj 1944
På kvällen. Kort besök av Janiusia. Jag är helt nedstämd. Känner mig ensam. Har ännu inte sett barnet. Det gör allting ännu värre. Känner mig förtvivlad. Utåt tvingar jag mig att le mot Janiusia och ljuger att min lille Jerzyk är frisk, har blivit större och så vidare.
En idyll med andra ord! Om hon visste vad jag går igenom. Jag måste dölja mina känslor och tiga. Samtidigt känner jag att jag i timmar skulle kunna berätta om Tolek, om vår kärlek, våra bråk som minsta leende kunde avsluta, och allt var bra igen. Jag förebrår mig ibland att jag bär skulden för det som har hänt. Ödet är blint! Om han lämnade mig en enda minut tidigare eller senare, skulle olyckan inte ha skett. Just den där morgonen, när han vaknade och var på väg att gå upp, kramade han om mig ännu en gång och gav mig en avskedskyss. Jag somnade om, men väcktes på nytt av hans kyss.
Det var sista gången jag såg honom. I början trodde jag att det var omöjligt, att det var en ond dröm, men sedan när han inte kom förstod jag att det var verklighet. Otåligt väntade jag på att han skulle komma. Tittade på klockan, minuter och timmar släpade sig fram, och när stunden kom då han borde ha kommit, stirrade jag mot dörren och lyssnade efter hans steg.
Oh Gud jag ser honom hur han knackar på dörren, kommer in, tar av hatten och säger god kväll. Och ler med sitt underbara leende. Hör hans melodiska röst. Han kunde ju sjunga så vackert. Jag minns, tidigare hemma, brukade han sätta sig på sängen, lägga benen i kors, ta fram gitarren och sjunga. Oh, hur vackert han sjöng!
Det var mest exotiska schlager som han sjöng med en sådan inlevelse att jag kunde se dessa av hettan brända exotiska länder, bomullsplantager, svarta människor. Ibland kunde han riva av en kuplett så att man fick lust att dansa och hoppa. Jag kände mig så lycklig att han var så allsidigt begåvad. Under min graviditet när vi diskuterade vår framtid var vi ense om att det bästa vore om vårt barn ärvde hans talanger. Jag såg i min fantasi honom som en far som ägnar mycket tid åt sin lille son. Hur vackert han kunde berätta och improvisera sagor, hur lätt fick han alla barn intresserade! Jag såg för mig honom vid bordet med vår son i knät, hur han förde hans lilla finger längs konturerna av de första bokstäverna och figurerna i en barnbok. Men ödet ville annorlunda. Nu finns det bara en mamma kvar som tills vidare förvägras att ta hand om sitt barn och som aldrig kommer att kunna ge honom det som en far kan ge.
Torsdag 18 maj 1944
Det var länge sedan jag skrev något. Alltid något som hindrar. Det största hindret är nog övermåttet av upplevelser. Jag vet inte var ska jag börja… vad ska jag skriva om… Har just fått ett livstecken, ett brev från Tolek! Bland annat skriver han att jag ska låta bli att tänka på honom, att jag skall försöka glömma honom. Men trots att han är så långt borta, är han ständigt närvarande i mina tankar. Ingenting i livet blir som man har tänkt sig.
Livet och ens tankar om livet är olika saker. Är det ett förebud om att man blir äldre när man bara fördjupar sig i det som har varit ? Händelserna ur det förflutna passerar framför mina ögon, som om det har hänt i dag. Ibland känns det som om en ond ande viskade att inte allt i vårt liv var kärleksberusning. Ofta fanns det moln på himlen, ibland som åska med blixtnedslag. Men jag vet bara att vad som än hände, älskade han mig omåttligt, med all sin existens. Och jag själv kände att någon behövde mig. Och nu? Tomhet. Om jag dör, blir det till lättnad för några. Det var flyglarm häromdagen. Alla sprang iväg, skrämda, till skyddsrummen. Men inte jag. Jag satt kvar, lugn, och tänkte att min existens var helt överflödig. Ingen kommer att sakna mig. I mitt tycke är just det, det värsta, människans ensamhet och känslan av att ingen saknar en.
Men jag tänker att min lille son Jerzyk behöver mig, men att han ännu inte förstår det. Men än så länge känns det så avlägset.
Det är skymning ute och jag sitter på sängen och tittar ut genom fönsterluckan. Alla dessa skrattande par som passerar förbi! De omfamnar varandra inbegripna i livliga samtal. Vissa av dem verkar vara förälskade, andra bara går tillsammans, därför att solen och grönskan inbjuder till skratt och glädje. Jag sitter och nynnar olika melodier och tycker synd om mig själv. Jag skulle också kunna promenera så här.
Varför skriva allt detta?
Lördag 27 maj 1944
Min lille son är död! Min älskade lilla fågel lämnade världen. Varför utsätts människor för sådana slag, ett efter ett? Farväl alla mina drömmar om framtiden med min son, som har vuxit sig klok och stark. Farväl mina vackra drömmar och min enda tröst. Min lille är död, mitt enda hopp. Det känns som om jag står vid avgrundens rand.
Borta är drömmarna om att få krama min lille mot min kropp, smeka hans sammetslena kind. Han kan inte se mig längre, han är redan kall och död, ligger i jorden och maskar angriper honom redan. Om jag ändå hunnit se hans döda kropp! Jag var inte på hans begravning, jag vet inte var han ligger. Han dog därför att jag inte var med honom, jag – hans mor. Jag är säker på att om jag hade varit hos honom hade han inte blivit sjuk En mors vilja kan övervinna alla onda krafter. Främmande människor bryr sig inte att rädda någons barn! Och Tolek offrade sitt liv förgäves. Vi ville inte adoptera bort barnet, därför dukade Tolek under. Och Jerzyk är också död.
Måndag 29 maj 1944
Jag såg hur de åkte med lilla Irena till kyrkan. En hästdroska åkte fram till porten. Gudföräldrarna och fadern steg in i den. Den lilla flickan var vackert klädd, byltet dekorerat med blommor och volanger. Med andra ord – prakt. Men min lille son, straffad av ödet, hade varken vackert bylte eller klänning när de i all hemlighet bar honom till dopet. Det skulle bara gå undan. Ju fortare desto bättre. Det väcker så mycket hat inom mig, och agg mot hela världen. Vad har jag gjort för fel? Varför är just jag helt rättslös, utan rätten att leva, fråntagen allting? Jag får inte leva, inte äga, inte vara glad, inte skratta eller gråta. Ibland förundras jag över mig själv, att det trots alla umbäranden och all smärta fortfarande finns kraft och vilja att leva inom mig, att min självbevarelsedrift är så stark!
Det kanske beror på att jag dagdrömmer om framtiden, om att Tolek kommer tillbaka och att vi kommer att ha det bra tillsammans och älska varandra, kanske mer än någonsin. Det kanske också beror på att jag betraktar det som händer nu som en ond dröm som går över. Och att jag gläds åt varje ny dag som kommer därför att med varje dag känns befrielsen närmare. Den kan komma oväntat och snabbt. Tolek, min älskade, vilken sorg jag känner! Jag hör hur de där nere i huset skrattar och roar sig. Någon spelar på gitarr och jag ser dig genast och längtar efter att prata med dig och krama om dig! De skrattar där nere och jag bara gråter och gråter.