Du ser deras böcker på flygplatser, topplistor och i pocketshopar, alltid med ett ”The #1 New York Bestseller” på konvolutet. Anita Shreve och Jodi Picoults är två kvinnliga amerikanska författare med 20 titlar vardera i bagaget – och miljoner sålda exemplar världen över.
Deras böcker är varken deckare eller chicklit, utan tycks tillhöra en namnlös genre. Jodi Picoults officiella hemsida har underrubriken: ”Novels about Family, Relationships and Love”.
Böckerna brukar utgå från ett tema. Picoults genombrottsroman, ”Allt för min syster”, handlar om en så kallad designer baby, ett barn som föds för att förse ett sjukt syskon med nya organ. Hennes senaste bok, ”19 minuter”, kretsar kring en skolskjutning och dess konsekvenser för några av familjerna i trakten.
Shreves mest kända roman, ”Pilotens hustru”, som valdes till Oprahs bokklubb, handlar om en kvinna vars make dör i en flygkrasch. Till det grundläggande temat adderas sedan omskakande element som cancer, adoption och ätstörningar. Och alltihop toppas med äktenskapliga problem och konflikter mellan föräldrar och deras tonårsbarn. Temana tycks i själva verket fungera som en dimridå som förser böckerna med en air av tyngd och det missvisande epitetet ”kontroversiella”.
– Ett tema placerar boken mitt i vår samtid, bland frågor som diskuteras just nu, och som i en roman kan belysas på ett helt annat sätt än i tidningsartiklar och teveprogram, säger Eva Halldinger, förläggare för de båda författarna på Wahlström & Widstrand.
I USA förekommer Picoult flitigt i läsecirklar och hennes förlag lägger ut förslag till diskussionsämnen på nätet. Ibland finns de även med i böckerna.
Det talas mycket om författarnas idoga research, allt för att läsarna ska känna att de ”hänger med i debatten” och ”fördjupar sig”. Vem läser dem? Förmodligen samma målgrupp som på semestern slukar böckerna om Ya-Ya-flickorna, ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap” (titeln fungerar inte jättebra i svensk översättning) eller något av veteranerna Rosamunde Pilcher och Belva Plain. Men Shreve och Picoult anses tyngre. Här finns inga blommor på omslagen, inga röda gummistövlar eller fluffiga rosa kanintofflor.
Vid en närmare titt på böckerna tycks snarare lagen om minsta möjliga motstånd råda. Efter lite statistik och några juridiska fackutlåtanden lämnas temana ofta hängandes i luften. Kapitlen är korta och växlar mellan ett dussin olika röster, allt för att inte bli långrandiga. Ord knepigare än, säg, ”ovillkorligen”, är utrotade.
Anita Shreves senaste bok, ”Efterdyningar”, är inget undantag. Handlingen utgår från en gruppsexakt på en internatskola i Vermont, New England. Tre killar i övre tonåren har sex med en 14-årig tjej och någon filmar. Därefter ger de inblandade, deras familjer och bekanta sin syn på saken.
Om man tror att man köpt en spännande deckare är det lätt att bli besviken. ”Hur kunde detta ske?” undrar föräldrarna och minns med vemod när sönerna ännu var små och oförstörda. Men upplägget får mig knappast att vilja gå till botten med de inblandade killarnas uppväxt. För en svensk i avsaknad av sexuell moralpanik är svaret: Ja, de var väl dumma, fulla och kåta och det finns tusen och åter tusen liknande filmer på sajter som Youporn.com.
Boken är fylld med små betraktelser som antingen är ointressanta eller tvivelaktiga: ”Samtalet blev alltid spänt när man väntade på en tekokare, tänkte Mike.” Eller: ”Det krävdes så lite för att en kvinna skulle bli berörd, hade Mike ibland lagt märke till.” Och detta: ”Han ökade på stegen, ungefär som när en räv vill titta närmare på en rävhona.” Vadå, gör rävar så?
När tonåriga Noelle ska ha sex för första gången: ”Jag tror att i verkligheten går det inte till som på vita duken.” Och efteråt: ”Till och med svedan är en dörr, en dörr som jag aldrig gått igenom förut. Den, mer än allt annat som hände den kvällen, får mig att känna mig som en kvinna.”
Att läsa Shreve är dessutom som att befinna sig på moralisk sankmark. Den unga tjejen som har gruppsex är eggande nog ”hjärtskärande vacker”. Hon beskrivs som ett manipulerande våp, som lockar lovande studenter i fördärvet, som ljuger och anklagar dem för våldtäkt hellre än att få skäll från pappa.
De inblandade killarna är det synd om, duktiga basketspelare vars chanser att komma in på Brown nu grusas. Det hela är något av en motbok till ”Flickan och skulden”, Katarina Wennstams debattbok om hur samhället tenderar att lägga skulden på flickan som blivit utsatt.
Författarporträttet av Anita Shreve på konvolutet föreställer en blond och ansiktslyft kvinna med nytvättad vit blus, fönat hår och läppglans. Bakom henne skymtar en kökshylla med lantligt vitt porslin.
Med andra ord: en framgångsrik kvinna som samtidigt har nära till familj och kökssysslor. Picoult i sin tur har hemsidan fylld med bilder på familj, vänner, Elton John och lekar med djur.
Fokus på familjen och dess konflikter har varit ett populärt tema för amerikanska författare under 2000-talet. De här böckerna är ett monument över den amerikanska medelklassen. Personregistret består av studenter i basebollkeps, professorer och kvinnor som äter lättyoghurt. Skulle man lägga på ett antal lager av stilistik, psykologisk skärpa och sunda åsikter får man Siri Hustvedt. Eller, efter ytterligare några lager, Joyce Carol Oates.
Anita Shreves ”Efterdyningar” får mig att längta efter en hederlig deckare eller ett stycke ohämmad konsumtionshets i högklackat. Litteratur utan falska pretentioner. Picoult och Shreve är likt Paulo Coelho något av vår tids alkemister. De förvandlar småsten till guld på banken.