Julfilmer finns det massor av, men finns det några julromaner?
”Ensam hemma”
Nästan alla kan droppa namnet på ett par sköna julrullar, men säg ordet julbok och det enda vi kommer på är ”Jul med Ernst” och liknande pysselpornografisk litteratur, vars enda syfte är att lära svenska folket tillverka julgranskulor av brysselkål. Kanske kan en förklaring vara skillnaden i format, en julfilm är i allmänhet bara 90 minuter lång och effektfullt visuell – perfekt snabbfix för den som kickar loss på fejksnö och diskoblinkande barrträd – medan den klassiska romanen är en utdragen textkonstruktion med högre grad av komplexitet. Att ägna fem hundra sidor åt julafton blir lätt mastigt, om Thomas Pynchon skrev en skinksteksblaffa med titeln ”Tomtefar” skulle folk få halsbränna redan i förordet.
Nu finns det ändå skönlitterärt julgodis, om än i liten påse. Självklar är förstås Charles Dickens ”A Christmas carol”, älskad klassiker mest tack vare den oförglömliga karaktären Ebenezer Scrooge. Färre känner till att Dickens faktiskt skrev ytterligare fyra julböcker, alla präglade av det han kallade för the Carol philosophy, ett kraftfullt ställningstagande för samhällets fattiga och förtryckta.
Samtidens julböcker är mindre politiska. De senaste decennierna har i stället fenomenet julstress, denna västerländska vinterkräksjuka, hamnat i förgrunden. Det mest välkända exemplet står thrillerkungen John Grisham för i sin småfnissiga ”Skipping Christmas”– senare förvandlad till just en julfilm med Tim Allen i huvudrollen – där ett äkta par förtvivlat försöker undkomma högtidens strypsnara.
Och nyligen skrev The Guardian om hur den brittiska bokmarknaden lagom till november översnöats av juliga chick lit-böcker, alla med ungefär samma upplägg: kaotiska julfiranden med romantisk twist.
Min personliga favorit är och kommer alltid att förbli mästeruppläsaren David Sedaris genombrottsnovell ”Santaland diaries”, en komisk pärla om författarens tid som avlönad tomtenisse på varuhuset Macy’s i New York. Hans glödande sarkasmer om amerikansk konsumtionskitsch värmer bättre än vilken starkvinsglögg som helst.
Jag har hört talas om att biblioteken erbjuder en tjänst som heter ”boken kommer”, som innebär att man får sina biblioteksböcker levererade ända hem till dörren. Är det sant? Verkar ju helskönt.
”Elias”
Elias. Se framför dig den värdigaste av bibliotekarier, komplett med linnesärk, muminbrosch och rutten tjänstemannalön, se hur hon skrider fram genom grågul blötsnö i ett serotoninbefriat höghusområde. År av ergonomiskt livsfarliga foliantlyft hindrar henne inte från att hålla ryggen rak i snålblåsten, eftersom hon vet: hon är läsglädjens lucia. Se framför dig hur hon står vid din tröskel, vitklädd med stripigt hår, hur hon huld med sin maning överlämnar din allra mest efterlängtade lånebok: en fryntlig aforismsamling av Horace Engdahl.
Detta, Elias, är boken kommer-bibliotekarien. Och visst finns hon på riktigt.
Möjligen kan den här informationen få en och annan lat dvdbox-hipster att vädra morgonluft. Till er säger jag god jul, men nej, för att få besök av boken kommer-bibliotekarien krävs mer än fyllesjuka. Om du däremot är gammal, kroniskt krasslig eller handikappad kan du redan efter helgdagarna slå en pling till din lokala bibbla och åkalla henne.
Och för övrigt erbjuds boken kommer-tjänsten ända fram till påska, ja faktiskt året om.