Är det inte dags att ge Astrid Lindgren Memorial Award till en svensk? Världens största barnlitterära pris, med en prissumma på fem miljoner kronor, delas nu ut för elfte gången. På tisdag offentliggörs årets pristagare, samtidigt som Sverige är Guest of Honour på barnboksmässan i Bologna. Kan det bli mer lägligt?

Men det är fortfarande svårhanterligt för en svensk jury att utse en svensk pristagare. Svenska Akademien delade 1974 ut Nobelpriset i litteratur till Eyvind Johnson och Harry Martinson, båda väl värda sitt pris, men också medlemmar i Svenska Akademien. Kritiken var obarmhärtig, och Harry Martinson begick självmord 1978.

Skulle Alma-juryn bli lika kritiserad? Knappast. Dels röner priset långtifrån samma uppmärksamhet som Nobelpriset, dels är ingen i juryn nominerad. Flera av de nominerade svenskarna är definitivt på pristagarnivå.

Det självklara valet är förstås nestorn Lennart Hellsing, som varit genialisk sedan debuten 1945. Hans språkekvilibristik skulle bli en rejäl utmaning för översättarna, men nog vore det roligt att skicka ut Herr Gurka, Bagar Bengtsson, Rosamunda Annorlund och alla de andra i världen.

Själv skulle jag nog ändå ge priset till bilderbokskonstnären Anna-Clara Tidholm. Kanske för att jag är tillräckligt beräknande för att inse att Anna-Clara Tidholm utan problem skulle gå hem över hela världen.

Sen finns ju risken att årets pris går till en litteraturfrämjande organisation. Behjärtansvärt, men det mest barnlitteraturfrämjande man kan göra är trots allt att göra en författare eller bilderbokskonstnär känd. Då, och bara då, får priset och därmed barnlitteraturen uppmärksamhet.