Jonas Thente tipsar om svensk seriekonst. Först ut är Benjamin Stengårds "Ur djupen ropar jag till dig".
Det finns sju klagovisor i Psaltaren, varav den mest kända är nummer 670: bekantast under sin latinska titel ”De profundis”.
Det är en populär psalm även hos mer profana diktare, såsom den Oscar Wilde som betitlade sitt långa brev från fängelset i Reading just ”De profundis”.
Benjamin Stengård sällar sig med självklarhet till de fördömda poeter som åkallar Gud när alla andra möjligheter är uttömda: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre.”.
I sex nattsvarta och mardrömslika tuschberättelser hanterar Stengård folksjälens skriande tystnad.
Hans figurer är ofta konstigt vrängda, liksom gummiaktiga under omgivningens och livets tyngd. Ögon och näsor är onaturligt stora, som på förantika gudabilder.
Tröstlösheter kan man nog kalla dessa berättelser som samtliga har lätt surrealistiska eller i alla fall enigmatiska anslag.
Svarta rastreringar tränger sig fram över väggarna, och över ansikten och lemmar medan dialogen försöker upprätthålla någon sorts vardaglighet.
Tredje versen i psalmen lyder: ”Dock, hos dig är ju förlåtelse, för att man må frukta dig”. Det låter ju verkligen hoppingivande.