I dag invigs bokmässan i Göteborg: en enorm scen där konkurrensen om uppmärksamhet och kredd är mördande. Mässan är en kommersiell och kulturell mötesplats för hela litteratursektorn; här träffas bibliotekarier, bokhandlare, förläggare, journalister – och författare.

I grunden är det ju för dem vi åker dit. Utan författarna skulle ingen mässa finnas.

Men erkänn nu: vi är inte bara intresserade av vad de skriver. Tiden är förbi när texten skulle ensam tala – och författarens person var ointressant.

Vi vill höra dem berätta, se dem, vara nära dem i verkligheten, för att stilla vår nyfikenhet, men också för att därigenom värdera vad de skriver.

Litteraturen är inget reservat, påpekar Anders Ohlsson, professor i litteratur vid Lunds universitet, som tillsammans med sin kollega Torbjörn Forslid också är på mässan. De ska lansera sin nya bok, ”Författaren som kändis” (Roos & Tegnér).

– I en personfixerad tid råder inom litteraturen, precis som inom politiken eller idrotten, en celebritetskultur. Men det är inget nytt att författare ges stjärnstatus. Kändisförfattare har funnits i flera hundra år, säger Anders Ohlsson.

Fast något har hänt, och på Bonniers säger pr- och informationsansvariga Anna Tillgren att hennes arbete har förändrats radikalt på tio år:

– Författarna har blivit högvilt som kända människor. Lite slarvigt kan man säga att det förr mest handlade om att förmedla telefonnummer och skriva pressmeddelanden som man skickade ut med ett fotografi fastsatt med ett gem. I dag sköter vi hela mediehanteringen, håller reda på författarnas kalendrar, ger dem råd i mediefrågor.

Författarna är efterfrågade överallt och många förfrågningar kommer från andra håll än litterära (och allt mer tid går åt till att säga nej åt författare som behöver skrivro eller av andra skäl inte vill synas).

– Efter lanseringen av hennes tredje deckare sa Åsa Larsson: nu saknas bara Guppy-nytt. Det är talande, säger Anna Tillgren, men tillägger att hennes jobb lika mycket går ut på att försöka få ut alla de författare som ingen frågar efter.

För medierna springer åt samma håll, och alla gör Torbjörn Flygt och Leif GW Persson.

Om det finns en föreställning om att författarna längre ned på statusstegen är hårdast exponerade, och de som figurerar i tv-shower, bläddermagasinsintervjuer och på kvälls- och affärstidningarnas listor över författarna som tjänar mest (en lista på senare år alltid toppats av Camilla Läckberg), kan den avlivas som myt eller missuppfattning.

– Vi ville visa att fenomenet omfattar fler än Björn Ranelid, framför allt författare med mer kulturellt kapital, säger Anders Ohlsson och syftar på deras förra studie, ”Fenomenet Björn Ranelid”, som gav blodad tand.

I den nya boken, där det finkulturella kändisskapet och makten över värderingen av litteraturen står i centrum, diskuteras författare som Kristina Lugn, Jan Guillou och Horace Engdahl (som ihop med kungafamiljen och Carola är en av få svenskar som är förnamn med folket). Poängen är att även en finfin kritiker och akademiledamot blir allmänkändis i dag, om vederbörande själv inte sågar tanken på att pryda ett omslag eller två. Och Horace Engdahl har ställt upp genom åren, milt koketterande med sin bildning.

Där, någonstans, börjar det brännas. För medan den bredare, så kallat kommersiella författaren utan problem kan vältra sig i tv-sofforna menar Ohlsson och Forslid att den smalare måste tänka efter för att inte förlora kulturellt kapital.

– Det finns en motsättning mellan det offentliga och det privata, mellan massmedialt och kulturellt kapital, och många är kluvna inför det här, säger Anders Ohlsson.

– Camilla Läckberg pratar gärna om sina pengar. PO Enquist pratar inte gärna om sina pengar, säger Torbjörn Forslid.

Det finns kanske, trots allt, kända författare och kända författare.

Samtidigt är författarens möjlighet att uttrycka sig på en helt egen, ostörd plattform vad som skiljer henne från dokusåpakändisen. Texten är fortfarande central – även om bedömningen av den sällan är neutral. Jan Guillous ”Ondskan” fick dålig kritik på svensk mark, men hyllades när den gavs ut i Frankrike. Guillou själv såg det som en revansch och ett bevis på att uppfattningarna om honom som person stod i vägen för hans text. Och att kvinnligt kön är negativt är väl belagt (och utreds grundligt i exempelvis Christian Lenemarks avhandling ”Sanna lögner” (Gidlunds).

Men om kändiskulten för förlagen och författarna är en fråga om varumärke och ekonomi, innebär den för läsarna en möjlighet till gemenskap och identifikation. Alexandra ­Coelho Ahndoril, som har två författarskap levande, dels i eget namn, dels som ena hälften av deckarduon bakom pseudonymen Lars Kepler, pekar på något helt annat i sitt liv pre- och post-Kepler.

– Som Lars Kepler har jag kommit mycket närmare mina läsare. I den smala litteraturen finns ett avstånd som kriminalromanen inte har. Kriminalromanen är demokratisk, den läses av alla grupper, och från läsarnas sida finns inte samma respekt eller försiktighet. Det är befriande!

I dag är hon glad att pseudonymen är spräckt, men tanken var att behålla hemligheten, just för att undvika att hennes och makens egna, kritikergullade författarskap skulle stå i vägen för deckartexten – och för att få vara i fred. Med översättningar till 36 språk är intresset för deras personer nu i stället gigantiskt (förra veckan var tio tyska journalister på besök). En ny våg lär skölja in med den tredje boken som släpps i november.

Kanske har tyskarna dragit vidare till Göteborg nu.

Bokmässearenan var för övrigt en inspirationskälla för Forslid/Ohlsson, och de har ett gäng nya uppslag till studier om offentlighet och litteratur. I en tid där medierna ständigt jagar ansikten är det svårt att föreställa sig färre kändisar, inom något område. Anna Tillgren önskar sig en bredare palett av personer, och Anders Ohlsson säger att värderingen av litteraturen förändras över tid - och kommer att fortsätta göra det.

Men ändå. Det finns olika sätt att mäta kändisskap. På Google ger Stieg Larsson 1,6 miljoner träffar. Camilla Läckberg får 409.000 träffar. Lars Kepler 152.000. Horace 41.000.