En finstilt språkkonstnär har gått ur tiden. Bo Carpelan debuterade redan 1946 med diktsamlingen "Som en dunkel värme". Trots att han var oerhört mångsidig som författare var det som lyriker han blev mest känd och uppskattad.

– Han hade en fantastisk förmåga att skriva mycket kort och existentiellt så att man verkligen kände årstider och dagrar kombineras med själens rörelser. Det var natur och tanke som smälte ihop på ett mycket säreget sätt, säger akademiledamoten och vännen Per Wästberg.

I början av sin karriär arbetade Bo Carpelan i modernisternas efterföljd, senare kom tilltalet att bli mer enkelt och sakligt - alltid med en suverän balansgång mellan det subtila och det koncisa. Under årens lopp skrev han också romaner, dramatik och flera uppmärksammade barn- och ungdomsböcker. Romanen "Axel" från 1986, som handlar om hans släkting Axel Carpelan, brukar ofta lyftas fram som hans främsta prosaverk.

– Han var den störste i sin generation efter stjärnorna Rabbe Enckell, Gunnar Björling och Elmer Diktonius. Det finns ingen som överträffar honom bland de nyss levande, säger Per Wästberg.

Bo Carpelan var en av Nordens mest prisbelönta författare. Han fick bland annat Nordiska rådets litteraturpris 1977, Nils Ferlin-priset 1980, Pilotpriset 1998 och Finlandiapriset två gånger, 1993 och 2005.

– Jag tror inte att vi i Sverige förstår riktigt vilken stor författare han var. Bo var dessutom en ganska underbar människa, med ett rejält mått av galghumor - och en stor intellektuell, säger förläggaren Eva Bonnier som känt Bo Carpelan sedan 1980-talet.

Carpelans intresse för de finlandssvenska modernisterna mynnade 1960 ut i en doktorsavhandling om Gunnar Björling. Mellan 1964 och 1980 var han biträdande chefsbibliotekarie vid Helsingfors stadsbibliotek och 1980 utnämndes han till konstnärsprofessor i Finland.