Ska man läsa de riktigt begåvade barnboksförfattarna, då kommer de svenskspråkiga högt upp på listan. Vi har allt sedan fyrtiotalet haft de ofantligt stora namnen hos oss, de världskända berättarna som Astrid Lindgren och Tove Jansson, vi har fortfarande ordekvilibristen Lennart Hellsing och den sprudlande realisten Gunnel Linde.
Och så har vi haft Maria Gripe, den mörka juvelen i kronan. Hennes popularitet är en annan och inte helt lättillgänglig, men trots det var hon älskad och läst långt utanför Sveriges gränser. Hon hann få nästan alla de stora barnlitterära priserna, även internationellt.
Maria Gripe skrev om särlingarna, om dem vars liv kantrade och snärjde, om utanförskap och ensamhet och om det som är omöjligt. Men hon skrev på ett sätt som aldrig var lättsmält, aldrig med önskeslut och ensidig glädje. I hennes böcker betydde skuggorna mer än ljuset, avvikelsen mer än normen. Och kanske betydde stundom sorgen mer än glädjen, för där fanns de outforskade djupen och den oändliga resan inåt. Genom henne lärde man sig älska alla delar av människan, ty alla var väsentliga, även de som innebar hopplöshet och djup förtvivlan.
Maria Gripe blev nästan mest känd för sina senare romaner, för de fyra Skuggböckerna, för "Agnes Cecilia - en sällsam historia" (1981), för den underbara "Tordyveln flyger i skymningen" (1978). Detta var fantasy långt före vår tids stora fantasytrender, men i Maria Gripes tappning ingick också realism, vetenskap, filosofi och inte minst psykologi. Det var intelligentare än det mesta som skrivits både förr och senare i genren.
Det är det som är Maria Gripes signum, denna unika blandning av myt, verklighet och drömmar som varje människa bär med sig. Klarögd logik samsas med dunklet, och ingen kunde så som Maria Gripe formulera även det outsagda så att det behöll sin mystik.
Blandningen mellan ljus och mörker var ett slags yin och yang som präglade hela hennes författarskap. "Tordyveln flyger i skymningen" diskuterar naturvetenskapen, historien, mänskliga relationer och det övernaturliga, men också människans hopplösa längtan att slippa leva styckevis och delt, sliten mellan stora tankar och små vardagligheter. Läs om den i år när den är speciellt aktuell, med Linnéjubileet.
Vi som växte upp med Maria Gripes böcker på 1960- och 1970-talet glömmer aldrig den rakryggade Hugo och prästdottern Josefin, i de böcker som kallas Maria Gripes genombrott. Där berättade hon vardagshistorier, men hon gjorde det på ett vagt oroande sätt, så att man ändå anade något större i ögonvrån. "Pappa Pellerins dotter" från 1963 var också en realistisk historia, om flickan som hamnade på barnhem när mamman lämnat henne ensam för länge. Men i Loellas skogsliv och ensamma väg vävde Maria Gripe in människans villkor, långt mer än den grå verkligheten. "Nattpappan" från 1968 kunde inte heller någon annan än Maria Gripe ha skrivit, om Julia som inte hade någon dagmamma men i stället fick en Nattpappa som kom med sin uggla Smuggel och gav Julia ett hemligt, sagolikt nattliv.
Sagans arketyper fanns med i allt hon skrev, även om det kanske blev tydligast i "Glasblåsarns barn" från 1964. Filmen från 1998 är en underbar transponering, och en fingervisning: Maria Gripe var långt före sin tid.
Eller också var hon inte det. Jag har svårt att tänka mig henne som uppburen fantasydrottning, omgiven av utklädda lajvare. Det är på något sätt mer stilenligt för henne att finnas just i skuggan, i förfluten tid. "Det var en gång en stor författare..."
Jag tänkte säga att hon inte var den sorten som skrev burleska äventyr, men det kunde hon ju också, när jag tänker efter. I "Tanten" från 1970 om pojken Frans som möter en synnerligen udda tant, som anser att tårta är mårtigt och att tuppar behöver lite hojtarolja för att få fart på sig. Den var vansinnigt rolig, och inte så lite knäpp. Tanten var suverän som spöke som bröt på stockholmsslang, hon dök upp som en enkvinnas karneval och välte hela tillvaron upp och ned.
"Agnes Cecilia" inleds med ett citat av Schopenhauer: "Var människa bör alltså förstå sig själv som ett nödvändigt väsen...", och det är ett motto som kunde stå över allt Maria Gripe skrev. Men i hennes böcker blev människan så egendomligt stor, så rik på nyanser och komplexitet. Jag tror aldrig jag har läst någon större människokärlek.