– Ofta tenderar historieskrivningen om Förintelsen att platta till själva händelseförloppet, göra det ”tamt” genom abstraktioner och statistik. Jag ville skriva en bok som gav röst åt individerna: offren, förövarna och åskådarna som en nödvändig del av den övergripande berättelsen.
Det säger den 78-årige historikern Saul Friedländer när jag intervjuar honom på ett litet vindskontor på Forum för levande historia i Stockholm. Han har just hållit ett välbesökt seminarium om sitt monumentala verk om Förintelsen, ”Tredje riket och judarna”, vars andra del just kommit ut på svenska. Utanför fönstret flödar en intensiv vintersol över Gamla stan; de vitpudrade koppartaken ser orimligt oskyldiga ut med tanke på att också Sverige har haft en roll i den tunga fråga vi avhandlar.
Friedländers egen familjeberättelse är en del av det empiriska underlaget. Hans föräldrar, som var tysktalande judar från Tjeckoslovakien, dog i Auschwitz, men lyckades gömma undan honom i en katolsk internatskola i Frankrike mellan 1940 och 1944. Efter kriget emigrerade han till Israel, där han bland annat arbetade som assistent till den unge Shimon Peres.
– Jag tänkte inte mycket på Förintelsen då. Jag ägnade mig åt statsvetenskap, studerade i Paris och Genève. Ett år på femtiotalet bodde jag till och med i Sverige, i Järna, hos en släkting som höll på med antroposofi. Det var först när jag kom till Harvard i USA i början av sextiotalet, då jag höll på att forska kring hur USA:s inträde i kriget påverkade den nazistiska försvarspolitiken, som något vaknade hos mig. Den utlösande faktorn var att jag hittade en inbjudan från Vatikanen som ville att den tyska operan skulle spela ”Parsifal” för påven – det var alltså 1941!
Detta fynd resulterade i en kritisk granskning av påven Pius XII:s relationer till Tredje riket. Under de kommande åren producerade Friedländer en strid ström av böcker och artiklar om nazismen och Förintelsen som gjorde honom till en av världens ledande auktoriteter på området.
– Idén att skriva ”Tredje riket och judarna” kom när jag forskade i Berlin i slutet av åttiotalet samtidigt som den stora tyska ”historikerstriden” om Förintelsen bröt ut. Det var många saker som hände samtidigt och jag blev obehaglig till mods.
– Historikern Ernst Nolte hävdade att nazismen måste förstås i relation till kommunismen, att Gulag var originalet och Auschwitz kopian. En teater i Frankfurt satte upp en Fassbinderpjäs som utlöste judiska protester på grund av dess antisemitism. En annan tysk historiker, Martin Broszat, menade att det var dags att ”historisera”, att föra in Förintelsen i normal tysk historieskrivning. Han hävdade att judiska historiker inte kunde skildra händelseförloppet objektivt, de var ”belastade”.
– Jag svarade honom genom att fråga om en före detta Hitlerjugendmedlem – vilket Broszat alltså hade varit – verkligen kunde betraktas som objektiv, om också inte han var ”belastad”?
Friedländer beslöt att skriva ett sammanfattande verk om Förintelsen som skulle integrera de direkta erfarenheterna av judiskt liv och död i den större analysen av det nazistiska dödsmaskineriet. Det tog sammanlagt sexton år och den första delen, ”Förföljelsens år 1933–1939” kom ut på nittiotalet; den föreliggande andra delen, ”Utrotningens år 1939–1945” publicerades första gången på engelska 2007.
Resultatet blev märkvärdigt och storartat. Inte i kraft av någon provokativ nytolkning eller elegant filosofisk analys av nazismen, utan med hjälp historikerns mest basala och ofta underskattade redskap: förmågan att tålmodigt rekonstruera ett komplicerat händelseförlopp ur aktörernas perspektiv. Det är ett magnifikt svar till Martin Broszat: det är inte historikerns bakgrund som är avgörande utan hans yrkesskicklighet.
– Jag använde mig av hundratals dagböcker skrivna av dem som drabbades av utrotningen. Genom att låta deras röster bli hörda genom hela berättelsen ville jag skapa en känsla av förundran hos läsaren över det som skedde, säger Friedländer, som sedan 1988 är professor vid UCLA i Los Angeles, där han också bor större delen av året.
Dagböckerna är mer än ett litterärt grepp. Inför det förflutna är nutidsmänniskan alltid vinnare; vi lever nu och vet hur det gick. Därför är det en av historikerns centrala uppgifter att underminera denna överlägsenhet och påminna läsaren om hur skeendet såg ut för dem som deltog i det. Förintelsens offer tvingades fatta sina beslut i ett förvirrat nu som bars av krafter som de oftast inte kunde överblicka och än mindre förstå. Även om själva idén att utrota judarna var en logisk följd av den nazistiska ideologin stod inte detta fullständigt klart ens för Hitler och de ledande nazisterna förrän vintern 1941–1942. Fram till dess laborerade man med olika deportationsalternativ, först Madagskar och sedan Sibirien, efter att man erövrat Ryssland.
Hur hotfull och brutal den process som gradvis urskiljde de europeiska judarna ur samhällsgemenskapen än var var det svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig att avsikten var ett totalt folkmord. Friedländer använder sig av citat från mängder av kända och okända dagboks- och brevförfattare som visar att judarna inte visste vad som väntade dem – även om det stod klart för omvärlden sommaren 1942.
– Mina föräldrar skickades till Auschwitz 1943. Men min fars syster, som befann sig i Prag, skrev ett brev till min farmor att hon såg fram emot att deporteras till Polen för att få vara närmare sin bror och svägerska.
Men ”Tredje riket och judarna” är mer än en sammanställning av offrens röster. Friedländer väjer inte för komplexiteten och skildrar den bristande solidariteten mellan olika judiska grupper, hur till exempel de tyska judarna skaffar sig privilegier på andra gruppers bekostnad. Än viktigare är att det inte bara handlar om offren, utan växer ut till en polyfoni av röster från hela krigstidens Europa.
Här finns brev och dagböcker skrivna av förövare på alla nivåer, från vanliga tyska soldater som skriver till sina fästmör om sitt fysiska obehag för de judiska gettona till ledande nazisters reflektioner. Här möter vi rå kriminalitet förklädd till vetenskap i form av allvarligt utförda undersökningar för att fastställa graden av judiskhet hos olika medborgare och vilka följder detta borde få. Ett av de mest bisarra exemplen är att man efter stora diskussioner beslöt att halvjudar kunde bli läkare – men inte veterinärer!
– Hatet mot och rädslan för judarna var centralt för Hitler, det var hans ideologiska kärna. Det var på en gång en principiell övertygelse och en taktisk övervägning. Antisemitismen var djupt rotad i hela Europa och nazisterna räknade med att den skulle ha en mobiliserande effekt och ge dem stöd. Efter Stalingrad blev det också ett sammanhållande kitt av brottslig medvetenhet, om Tyskland förlorade kriget skulle nazisterna och alla deras medhjälpare ställas till ansvar.
Även de grupper som på engelska kallas ”by-standers” – svenskans ”åskådare” känns lite svagt – får stor uppmärksamhet. Om någonsin historien erbjöd kristendomen en möjlighet att visa att dess kärleksbudskap hade en reell innebörd var det Förintelsen. Men så gott som alla samfund – protestantiska, katolska, ortodoxa – svek på ett sätt som gör att man förundras över att de fortfarande har någon legitimitet i moraliska frågor.
Regeringar och förvaltningar i många länder var för det mesta behjälpliga när det gällde att samla ihop det egna landets judar och överlämna dem till tyskarna. Märkligt nog var det inte demokratiska länder som Sverige och Schweiz som försökte skydda judarna, utan diktatorer som Mussolini och Franco som bäst stod emot Hitlers krav.
Som svensk försöker jag hitta tröst i en lista över i vilken ordning som Europas judar ska deporteras. Kan det faktum att Skandinavien har placerats sist tyda på att man räknade med aningen mer motstånd i de nordiska länderna? Men Friedländer tar mig snabbt ur den villfarelsen:
– Det handlade bara om att det var så små judiska befolkningar.