Gamla stan. Egentligen är det helt logiskt att han håller till just här, i Stockholms stillsamma mitt. Man tänker på orkanens öga: därute mullrar bokvärlden på för fullt. Med god hjälp av en viss titel från Svante Weylers förlag.

Felicia Feldts skoningslösa och omskakande uppgörelse med sin mamma Anna Wahlgren, har briserat i medierna. Men ”Felicia försvann” är inte den enda skrällen.

När Tomas Bannerheds debut­roman ”Korparna” fick Augustpriset, stod det inte som vanligt någon förlagsbjässes utan Weylers namn på pärmen. Nu har den tryckts i 50 000 exemplar.

– Bara två gånger tidigare har det hänt att priset gått till en författare utanför jättarnas krets … Det är klart att det tilltalar min fåfänga att kunna bryta en sådan dominans.

Sedan Weyler hoppade av från Norstedts och öppnade eget har han setts som en sorts bokpärms­slungande David, med hyllan full av kreddiga författare från fjärran land. Men det speciella med Weyler är att han vill likna de Bok-Goliatar som källarförläggarna brukar häckla.

– Jag vill bete mig som ett stort förlag, fast det är patetiskt, jag har ju inte alls de ekonomiska resurserna. Men man kan vara lika bra att hitta och redigera manus som de stora förlagen, och göra en lika intelligent marknadsföring, säger han där han sitter i sitt rum.

Och nu går inte medietrycket från förlagets senaste titel längre att hålla tillbaka. Förlagskollegan Cilla Sjöblom sticker till honom en telefon med ett samtal han måste ta. Nyss TT-meddelades det att Felicia Feldt blir gäst hos ”Skavlan”.

– Jag har gett henne rådet att låta boken tala, inte försöka lägga till något som inte står där.

Han berättar att Felicia Feldt, efternamnet är en pseudonym, kom till förlaget med tio sidor av sitt manus.

– Det var otroligt gripande och bra, sedan tilltog extremt noggranna överväganden.

Som att byta ut namnen på personerna?

– Ja, men det är ju inte konstigare än det man gör i tidningarna varje dag. Mest handlade det om att göra så att hennes egen röst kom mer i centrum, att koncentrera berättelsen till hennes alldeles egna, subjektiva upplevelser. Men sådant detaljarbete gör vi med alla våra författare.

Han säger att boken fick ”ytterligare relevans” av det faktum att den handlar om en person som ”velat inta rollen som rådgivare till Sveriges föräldrar”.

– Det kan vara mer avgörande än att vara företagsledare eller till och med politiker. Jag har svårt att tänka mig en viktigare position.

Och det etiska?

– Det finns en uppfattning att om något är tillräckligt bra, är det bara att ge ut det, men det är naivt. Här handlade det förstås om flera överväganden när det gällde innehållet. Först och främst om att kontrollera sanningshalten. Men detaljerna i det arbetet är naturligtvis inget jag kan eller vill tala öppet om.

Min uppgift är inte densamma som för den ansvarige utgivarens inom media. Vi har vårt eget juridiska regelverk och litteraturens själva huvuduppgift är att hävda den subjektiva rösten hos våra författare.

Hur då menar du?

– De flesta av oss lever ”i mitten” av samhället och vet inte vad som pågår vid gränsen, och får vi inte reda på det genom berättelser som den här blir vi bara gråa människor, litteraturen ska få oss att ifrågasätta våra egna liv.

Och Anna Wahlgren?

– Naturligtvis fanns tanken på henne med hela tiden, men i valet mellan föräldrarnas rätt och barnets rätt att skriva sin berättelse, så väljer jag barnets.

Men ställer inte böcker som denna nya krav på din profession?

– Sådant här hade redan Karl Otto Bonnier att ta ställning till, när Strindberg skrev sitt nidporträtt av Hanna Paj i ”Svarta fanor”. Alla viss­te ju att det var Ellen Key han menade! Skillnaden är att vi i dag sköljs över av intima berättelser, då måste jag som förläggare leverera bättre grejer, om man ska spetsa till det.

Har då Svante Weylers egna tidigare erfarenheter satt avtryck i utgivningen av ”Felicia försvann”? Efter att författaren Ann Heberlein gett ut sin bok med psykisk sjukdom som tema hos Weylers, bytte hon förlag och publicerade en omtalad ”motberättelse”. Där hon anklagade honom för att ha svikit henne i sin roll som förläggare under hennes sjukdomstid.

– Det var oerhört plågsamt och tog mig oerhört hårt. Inte för att jag var omskriven, utan för att min heder som förläggare var ifrågasatt. Det framstod som om jag hade agerat mot hennes vilja i arbetet kring boken, och det kan jag bevisa att jag inte gjorde.

Många tänker nog att det skulle kunna göra att du tänkte ett varv till när det gäller ”uthängningar”?

– Jag förstår om man tänker så, men övervägandet att ge ut Felicias bok var redan gjort när detta började, och jag har gjort så många liknande överväganden genom åren att det inte gjorde från eller till.

– Om alltsammans gett mig något nytt som förläggare är det ännu mer erfarenhet av trycket av offentligheten. Den som inte varit utsatt för det underskattar alltid följderna. Och det är mitt jobb att förbereda mina författare på det.

Svante Weyler vägrar att spekulera i några försäljningssiffror för ”Felicias resa”, men man kan tänka att det är en strategi att som man säger ta igen på gungorna, det han förlorar på de mindre säljande karusellerna.

– Det handlar snarare om karuseller och karuseller, man kan aldrig vara säker på vad som går hem! Det hände att jag satt och försökte spekulera i snabba ekonomiska framgångar när jag var på Norstedts, och det gick åt helvete varje gång. Jag är helt enkelt urusel på att kränga dåliga böcker.

Det är snart sex år sedan han träffade på Nobelpristagaren Imre Kertész i Berlin, som sa ungefär att sluta sura över jobbet du hoppat av, du är ju förläggare, åk hem och starta eget.

Och även om han stryker under att det är förtvivlat svårt att ”klara en kvalitetsutgivning ekonomiskt”, så säger han att förlaget, särskilt med tanke på att lanseringen av ytterligare en litterär debutant till våren, ”gått in i formel 1-divisionen nu”.

Det är kort sagt vintern 2012 och Weylers har växlat upp.