"det är så varmt i västertorp" ... "tänk att du finns mitt i röran anna-maria det gör mig glad"... "har du någonsin förstått hur man kopplar ihop stereon och datorn och tv:n"... "husvagnen på parkeringen brann i natt"... "det måste finnas ett annat sätt att tala om alva myrdal ..."
Han är en FRA-poet, tänker jag medan tåget rullar fram ovan jord. Han måste ha uppfunnit ett slags pejlingsutrustning i lägenheten intill Årstafältet där han bor.
- Jag kan förstå att man upplever det som att jag på något sätt skulle ha lyssnat av de här rösterna, och antecknat olika samtal, säger Lars Mikael Raattamaa, i sin knallsvarta t-tröja med den sovjetiska rymdhjälten Gagarin och sina ljusbruna dreadlocks.
- Jag har inget emot den tolkningen, den känns faktiskt ganska ... rörande. Men faktum är att alltihop är påhittat.
- Fast jag känner förstås till de här områdena mycket väl, lägger han till. Jag har bott på flera ställen här ute och jag har också gjort ett slags researchresor med tunnelbanan.
- Jag ville bygga en hel värld med fiktiva människor, men det var viktigt med en verklig geografisk ram. Därför rör sig boken i en triangel mellan Liljeholmen, Skärholmen och Fruängen, som vi åker i just nu.
Bokens titel är så lång att den inte går att foga in i någon bisats: "mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka".
Han säger att det inte, som man kanske kunde tro, är en anagramlek med hans eget namn, utan ett bollande med bokstäverna i ordet "mallamerica", som exempelvis kan stå för "Mall of america".
- Det är, eller åtminstone var, världens största köpcentrum.
Men det är inte bara den otympliga titeln och de fragmentariskt uppbrutna samtalen utan radbrytningar, som ställer till det för den läsare som väntar sig stämningsfulla poem med rak vänstermarginal.
- Det jag egentligen ville undersöka med den här boken var begreppet likhet, säger Lars Mikael Raattamaa kryptiskt.
- Från början ville jag skriva en bok där varje ord bara förekom en enda gång, men det blev omöjligt.
Ja?
- Men det blev i varje fall en bok som handlar om saker som alla är lika mycket värda.
Vilka saker då?
- Allt möjligt, säger han när tåget bromsar in.
Vi stiger av i den redan kvällssömniga förorten Örnsberg och stannar utanför Pub Diset och Kennys grill.
Varför ville du stiga av här?
- För att här är fint, och en rätt typisk förort med hus från en fin svensk arkitekturperiod som sträcker sig 1940-1970, säger han och nickar mot husen av den diskreta funkissort som trakten söder om söder är fylld med.
- Här har man allting!
Att han plötsligt börjar prata stadsbyggnad är ingen tillfällighet. Lars Mikael Raattamaa är också arkitekt, på kontoret Equator inne i stan, där han bland annat är med och ritar ett kombinerat kontors/bostadshus och köpcentrum som byggs just nu i Liljeholmen.
Han är också en hårdför arkitekturdebattör som brukar rasa mot vurmen för innerstaden och dess inrutade stenstadskvarter. Och ta ställning för de mer svåröverskådliga områdena i stadens ytterområden där allt tycks ligga huller om buller: motorvägar, villor, fabriker, naturstråk, köpcentrum, miljonprogramslängor. Där finns inga hierarkier, "ingenting är underordnat". Precis som alla olika röster i hans bok.
- Det är en demokratifråga.
- Men min bok handlar också om rädsla, fortsätter han medan vi går ner mot pilträden vid vattnet i Örnsberg.
Du menar att oöverskådligheten
i landskapet skapar rädsla?
- Ja, och det är väl en ganska naturlig rädsla, att vara vilse. Att inte veta vad som pågår i säg den där skogsdungen där borta.
- Men jag tror att vägen ur rädslan inte behöver vara att skapa ett fokus och ordna in allt i rutor, utan snarare att man lär sig att vara hemma i den här oöverskådligheten.
Men det verkligt överraskande med hans bok är att han skjuter hela idén om den på kammaren ensamt sittande författaren i sank. Nästan i varje fall.
- Där uppe bor Johan Jönson, säger han och pekar upp mot en klunga hyreshus på en klippbrant.
- Det är en väldigt trevlig person.
Jönson, som är poet och nyss kom med den hyllade samlingen "Efter arbetsschema", bor också i Raattamaas bok. Han är en av de tjugo poeter och prosaförfattare som Raattamaa bjudit in att skriva in sig med egna dikter i bokens andra och avslutande del. Deras namn anges som "gäster" på omslaget.
Raattamaa, som själv en gång spelade bas och sjöng i ett band som hette Bröderna Adorno, menar att han gjort det främst för att efterlikna hur man spelar in ett musikalbum.
- Det jag tänker på är rhythm & blues- och soultraditionen, där man framträder på varandras skivor. Som när Jay-Z dyker upp hos Beyoncé.
Han blir alltså ett slags dikt-dj. Samtidigt är det svårt att inte se inbjudningsgreppet som ännu ett av hans sätt att utsätta poesin för attack.
Han slog igenom hos kritiken med den i många stycken mörka och kristallklara "Helgonlegenderna: väv" för åtta år sedan. Med sin förra samling, "Svensk dikt" (2006), gjorde han mer eller mindre parodierande "covers" på klassiska dikter. Inte ens Tranströmer gick säker. Det fanns de som tyckte att det var respektlöst.
- Jag kan inte riktigt förstå den kritiken, för mig var "Svensk dikt" en krisbok, skriven under en period när jag hade det jobbigt personligen, säger han.
- Mitt sätt att komma vidare med poesin var att gå tillbaka och bearbeta dikter som haft betydelse för mig, både negativa och positiva.
Han menar att han inte alls "sätter sig ner" för att bestämma mot vilka litterära regler han ska "bryta mot den här gången" när han börjar på någon ny bok.
- Men det är klart, när det gäller det här med författarrollen och synen på poeten som en ensamt arbetande outsider, visst, den värjer jag mig emot.
- Man säger att alla gränser är upplösta inom konsten och litteraturen i dag, men är det någonting som är heligt så är det bilden av den upphöjda författaren.
Klockan är snart sju. En stor okopplad dobermannpinscher glider förbi med ena örat på sned på gångvägen.
- Den hunden är jag rädd för, säger Lars Mikael Raattamaa.
- Duktig vovve, säger hundägaren.
Solen glöder över husväggarna. Någon öppnar ett fönster. Raattamaa passerar spärren.
Nästa station: Bredäng.