Egentligen tror jag att de flesta av oss lägger alldeles för stor vikt vid familjen. Vi bryr oss för mycket om varandra. Inte i bemärkelsen att vi är omtänksamma, tvärtom. Men vi låter den betyda absurt mycket, så att varje tillkortakommande eller misslyckande får gigantiska proportioner.

Vi ställer så orimligt stora krav på familjen. Där ska alla våra behov tillfredsställas, där ska all kärlek vara ovillkorlig, konstant och flödande. När familjen inte lever upp till våra ideal blir vi bittert besvikna, och är i många fall helt beredda att odla vår besvikelse resten av livet.

När familjen är bra är den oslagbar: en trygg enhet där man kan vara sig själv, där man vet sig vara älskad även de perioder när man inte är så himla kul. Familjen är skyddsnätet som finns på plats omedelbart när något händer, som ställer upp när ingen annan ställer upp och finns kvar oavsett vad som händer.

Fast för många familjer är det ju inte så enkelt. Skrapa på en skenbart lycklig familj och sprickorna dyker upp. Vi stirrar oss blinda på varandras tillkortakommanden, ruvar ogint över gamla oförrätter från barndomen och vägrar att se att någon i familjen har utvecklats. Vi säger upp bekantskapen, slutar tala med varandra, hatar varandra och tar varje familjesammankomst som en ny chans att plåga livet ur varandra.

Det är som att den där lilla rackliga enheten, befolkad av alldeles vanliga människor, får så stora krav på sig att den omöjligt kan leva upp till dem. Jag tror att vi måste rädda familjerna från idealbilderna. Fira en lagom surmulen jul i år, med besvikelser och ett och annat storstilat svek. Kliv sedan ut i det nya året och säg att det gick ju bra. Vi slog i alla fall inte ihjäl varandra.