I hörnet på Mamas bar sitter en av stammisarna med ganska få tänder och sippar på ett glas vitt vin.

– Han bor på ålderdomshemmet och kommer varje dag, säger Per Hagman. Man kan ställa klockan efter honom.

I det andra hörnet står Per Hagmans egna pastisbar. Just i dag är den stängd, eftersom det är seglingsvecka och, enligt en av ägarna Stephan Nilsfelt, den galnaste veckan på året. Men de visar mig glatt pastismenyn där man kan beställa pastis med grenadin, pastis med mandelsaft (Hagmans egen favorit), pastis med mintsaft och pastis med hallonsaft (väldigt söt, enligt författaren). Bredvid har Per Hagman skrivit en text om pastisen historia, där det bland annat går att läsa:

”På det gamla nissa-språket beställer man en ’pastaga’, på andra håll i Frankrike ber man om en ’jaune’ eller en ’flai’. Vill man ha en pastis av märket Casanis beställer man en Spaggiari, vilket syftar på Frankrikes mest berömda bankrånare som genomförde sin stora stöt i Nice, ’casse à Nice’, vilket alltså uttalas precis som pastismärket Casanis.”

Författaren Per Hagman, som slog igenom 1991 med generationsromanen ”Cigarett”, har under de senaste fyra åren bott i Nice i Frankrike. Han flyttade dit för att skriva sin senaste roman och komma bort från allt från sms till ett just då gans­ka tråkigt socialt liv.

– Jag ville hoppa av det där tåget innan det hoppade av mig.

Att det blev just Nice är lite av en slump.

– Den klichédröm jag hade om riviera­glamour som tonåring finns ju naturligtvis inte, för mig är Nice en ganska sjabbig och kriminell stad som jag ändå älskar.

– Att Nice är så tråkigt var precis vad jag behövde för att komma i gång med den senaste romanen. Jag ville inte hamna på en helt ny plats, för då skulle jag bara vilja gå ut.

Förra sommaren hörde Johan Gustafsson, den andra Mamas­ägaren, av sig till Per Hagman och frågade om han inte ville komma till Marstrand några veckor på hösten och skriva i deras personalbostäder, som ett slags mecenat, förklarar Hagman. Men Per Hagman dök i stället upp i juni och ville jobba som diskplockare.

– Du är för fan 42 år. Du pallar inte, sa Johan.

– Testa mig då, sa Per Hagman.

Johan Gustafsson fick fel. Den gamla nattklubbsräven som i sin ungdom jobbade på såväl restauranger som svartklubbar visade sig vara en ypperlig diskplockare. I dag är han uppgraderad till bartender, spelar fransk schlager och driver dessutom sin egen pastisbar på restaurangen, som lockar allt från seglarstekare med rosa piké (hinner räkna till sju stycken under den stund vi är där) till muskliga män i tribaltatueringar och unga tjejer som inte fått sin bränna av att endast ligga på Marstrands klippor.

– Det är väldigt få som känner igen mig här och det är väldigt skönt. Det är ju inte Prinsen direkt. Men häromdagen var det en möhippa med massor av söta 23–24-åriga tjejer. Hon som skulle gifta sig blev helt till sig och sa att mina tidiga böcker hade förändrat hennes liv. Det blev som en extra bonus på hennes möhippa. Det är det mest smickrande av allt, att det kommer nya generationer som gillar ”Cigarett”, ”Pool” och ”Volt”.

Det känns inte så konstigt att gilla både Nice och Marstrand.

– Nej, eller hur? Jag skulle aldrig vilja jobba på en året-runt-krog i Stockholm, säger Per Hagman. Där är det så stifft och skitnödigt och tyvärr blir den sociala kontrollen och människosynen i kultur- och medie­stockholm ofta väldigt trång. Oavsett hur stor en stad är hamnar man alldeles för lätt i en socialt kontrollerande och hämmande kontext, jag vill hellre hålla mig öppen inför så många sorters människor och miljöer som möjligt.

Per Hagman tycker även att det finns likheter mellan Mamas på Marstrand och de små sjabbiga hål-i-väggenbarerna han besöker i Nice.

– Det är samma öppna famn här, där man fyller något slags social omsorgsfunktion. Man tar emot gäster som inte är välkomna på andra platser.

Per Hagman pekar på den äldre stammisen med ganska få tänder från ålderdomshemmet bredvid.

– Han skulle inte få komma in på Riche direkt, och kom han in skulle han inte känna sig hemma. Marstrand har ju en tradition av något slags lyxbohemeri som är rätt trevligt och som andra ställen inte har på samma sätt. Jag gillar miljöer där socialgrupp fyra möter social­grupp ett för att man slavar för dem. Det är ju lite det jag gör här.

– Det finns fortfarande fördomar om att jag är något slags rikemansbarn. Och jag får ju skylla mig själv. Först säger jag att jag bor i Nice och då tror folk att jag hänger på Rivieran och dricker champagne. Även om det är raka motsatsen. Och nu säger jag att jag är på Marstrand, liksom. Men jag är ju luspank. Göran Greider är överklass jämfört med mig. Han är mångmiljonär på skattebetalarnas bekostnad. Det är inte jag.

Även om senaste boken gick ”helt okej”, som Per Hagman uttrycker det, jobbar han på Mamas för att försörja sig. Och för att han älskar att jobba femton timmar om dygnet, vilket betyder att han inte behöva tänka.

– Jag behöver aldrig ha ångest för att jag inte skriver. Det är bara att jobba all vaken tid.

Per Hagman svarar flytande på frågan om han kommer att skriva igen.

– Jag drömmer ju om att starta en egen krog. Men just nu skulle jag inte vilja jobba på krogen dygnet runt.

Vad som händer efter sommarjobbet på Marstrand vet han inte heller. Inte Stockholm, det är det enda som är klart.

– Det är så jävla skönt att inte veta vad man ska göra härnäst. Västgötaslätten eller arabvärlden eller Marstrand i november.