Veckans kulturperson: Fredrik Lindström. Ständigt gäckar han oss med sina gränsöverskridande roller. Än är han komiker, än programledare och snart också poet. En man som får andra att skratta måste tas på allvar.
Egentligen kan det handla om vad som helst. Men allra helst om ord. Som rullmops eller tupplur, knäppgök eller mobilblottare. Fredrik Lindström, farbroderlig folkbildare med lillgammal fluga, lägger gärna ut texten för att fortbilda oss. Var kommer orden ifrån? Hur uppstod de? Sådant går han i gång på. Liksom ortnamn. Eller dialekter, som han framgångsrikt härmar.
Själv talar Fredrik Lindström Eskilstunamål, med en dragning västerut, åt Örebro. Eller Öreubroe.
Uppvuxen i just Eskilstuna, son till en järnhandlare och en barnkulturkonsulent, kan han i dag titulera sig komiker, författare, regissör, programledare, föreläsare och doktorand i nordiska språk. Han tillhör kategorien icke-sorteringsbara människor, en gränsöverskridare, omöjlig att placera i ett fack.
Vänner från studietiden i Uppsala på 80-talet minns honom som en lång och bullrig hårdrockare, guldlockarna till trots (han spelade trummor i heavy metal-bandet Crystal Pride). En nördig lantis som tog plats och var full av oslipade kreativa idéer. En som gärna ställde upp som konferencier i föreningen Humanistiskt forum, dock med skiftande resultat. En gång så olyckligt att Stina Ekblad som var inbjuden för att läsa Edith Södergran-poesi lär ha blivit förolämpad av den självcentrerade Lindström.
I början av 90-talet tillhörde han Hassangänget som busringde i radions P 3 till mc-klubbar, banker och statliga myndigheter i gammal god Kalle Sändare-tradition i succéprogram som ”Värsta språket”, ”Svenska dialektmysterier” och ”Världens modernaste land” var han en kunskapens flanör. Med teknikens hjälp gjorde han tidsresor och samtalade med Olof Palme om högertrafiken, låg inlagd som turberkulospatient på ett sanatorium någon gång i 1900-talets början och åkte spårvagn 1962, året innan han själv föddes.
Det var genial television. Och prisad för konsten att bädda in kunskap i humor har han blivit, alltifrån Povel Ramels Karamelodiktstipendium år 2000 till Natur & Kulturs kulturpris förra året.
Men han har också fått kritik, om än i små doser. Ibland blir han nämligen så engagerad att han frågesvarar sina intervjuobjekt. Typ:
– Vad säger du om melankolin, som ju var en diagnos som ställdes främst på män som något fint och seriöst, medan kvinnorna under 1800-talet kallades hysterikor och bemöttes på ett helt annat sätt, särskilt de borgerliga och om man tänker vidare …
Med en minimalistisk koreografi och tillika rekvisita (en pall, ett bord och en filttavla) reser han nu land och rike runt med föreställningen ”Svenskar är också människor”. En enmansshow för en enmansentertainer. För en som gärna tar plats. Men bara på scen. Privat är han … privat. Svår att få tag på och ställer ogärna upp på intervjuer.
Snart utkommer hans diktsamling ”Evolutionen och jag kommer inte överens”. Träffsäkra och roliga reflexioner från en något allvarsammare och poetisk Fredrik Lindström. Som inte söker svaret på frågan vart är vi på väg, utan var kommer vi ifrån.