Alla vill göra en ny "Sagan om ringen".
.
Inför biopremiären av "Sagan om ringen" i december 2001 minns jag att jag med viss vånda tänkte - tänk om en av världens bästa böcker ser sig omsprungen av en filmatisering som är minst lika bra?
På sätt och vis blev det också så.
Peter Jackson lyckades nämligen fånga mycket av det där som vi överkänsliga omläsare av böckerna verkligen älskade. Och det blev starten på en helt ny era vad gäller fantasyfilm.
Vilka är då Jacksons tricks?
Lektion 1: Det finns inga genvägar när det gäller manus, rollsättning, musik, scenografi och digital teknik.
Lektion 2: Ring Cate Blanchett! Om hon inte har tid, skaffa fram en nästan likadan.
Hon som är "Cate Blanchett" i den nya fantasyfilmen "Guldkompassen", Eva Green, ger röst åt det numera obligatoriska prologintrot. Hon spelar även häxan Serafina Pekkala som likt Galadriel/Blanchett i "alv-slow motion" talar med Den Där djupa rösten och ser på en med De Där mångbottnade ögonen. Och det är naturligtvis ingen slump.
I "Stardust" görs "Blanchett-introt" av Ian McKellen. Som bekant en gammal Ringenveteran. Men McKellen/Gandalf gör även rösten till isbjörnen Iorek Byrnison i "Guldkompassen" så i och med det är ju cirkeln sluten, och då har jag inte ens nämnt Christopher Lee (Saruman), som även han slängs in i "Guldkompassen" som ett slags grädde på moset.
Fantasyfilmen under 70- och 80-talen var ofta lågbudgetproduktioner där varken rollsättning eller specialeffekter sattes i första rummet. Man förlitade sig helt på actionscener och halvnaket à la "Conan Barbaren" (1981) eller på odrägligt lillgamla, pottklippta amerikanska BMX-cyklande kids à la "E.T." (1982) och "Den oändliga historien" (1984).
Trots lite mer begåvade försök som "Legenden - mörkrets härskare" (1985) och "Willow" (1988) ville den stora och populära episka fantasyn aldrig riktigt lyfta på filmduken förrän Peter Jacksons Tolkientrilogi kom.
Inspirerade av dennes sanslösa framgångar riktade De Riktigt Stora Bolagen snabbt sina blickar likt Saurons brinnande öga mot förbisedda fantasyklassiker och nyskrivna storsäljare.
Men något gick fel. Världens ledande dataanimatörer kunde inte rädda filmer som "Häxan och lejonet" (2005) och "Eragon"(2006) från att malas ner i filmhistoriens gäspiga mellanmjölkeland. De underskattade helt enkelt fantasygenren genom att tro att det bara gällde att kasta in några underdogs, jaga fram över ett vackert (men kargt) landskap, fäktas med tusen pysslingar och sedan avsluta med lite pampig sista-striden-action. Och de underskattade Peter Jacksons talang.
Med "Stardust"(2007) och nu senast "Guldkompassen"(2007) har dock producenter och regissörer gjort sin hemläxa bättre. Och det är uppenbart att man denna gång mer än bara sneglat på Jacksons idéer. Fantasygenrens mest dominanta bok fortsätter att dominera även som film. Gammal är fortfarande äldst.