Det finns egentligen bara ett enda riktigt bra argument för att läsa böcker, och det är att man blir bra på att argumentera. Ty inga har som läsare lyckats få sitt eget missbruk att framstå som något nyttigt som alla borde ägna sig mer åt.
Jämför med datorspelarna, som gör ungefär samma sak. De sitter med näsan i sin hobby sent om nätterna, blir världsfrånvända, bleka och glåmiga. De offrar tid, pengar och familjeliv, och diskuterar engagerat världar som inte finns. Precis som vi läsare.
Men de kan inte argumentera. Det kan vi.
Jag skojar bara till hälften, för det skulle inte alls förvåna mig om det visar sig att datorspelare får större spatial och kommunikativ förmåga, utvecklar strategiskt tänkande och fantasi. Eller om datorspelande blir ett skolämne.
Själv minns jag oroliga vuxna som ville jaga upp mig ur läsfåtöljen, som ville släcka läslampan för mig om kvällarna och som tyckte att läsgalenskapen svämmade över alla bräddar. Som dagens föräldrar tycker om datorspelen.
Fast visst. Läsningen har andra, obestridliga fördelar.
Det börjar med en saga, det börjar alltid med en saga. "Det var en gång ", läser den vuxne, och barnet, tätt intill, lyssnar och betraktar bokens bilder, lapar närhet och lugn.
Så lär sig barnet språket och språkets betydelse, bilden och bildens betydelse. Och, kanske viktigast av allt, lär sig berättandets abstraktion. Bokens berättelse pågår inte i verkligheten utan är något som du måste använda fantasin för att förstå.
Barn behöver barnlitteratur, om detta råder inget tvivel. De lär sig inte bara språk utan hela världen genom berättelserna, de socialiseras, lär sig moral, förstår hur de förväntas agera och reagera, lär sig människans historia och vidgar sin horisont.
Men läsningen minskar, enligt flera forskare. Det är i och för sig inget man ska vara tvärsäker på, men tendensen verkar ändå klar: barn ägnar allt mindre tid åt böcker. Inte så konstigt, när skolan sällan hinner med mer än själva färdighetsträningen. Om läsaren aldrig når fram till att reflektera över bokens innehåll, så måste läsning bli ungefär som matematik blivit för de flesta - ett dött språk man aldrig inser vitsen med.
Alltså ska vi arbeta mer med att bibringa barnen litteratur, ty vi är ett samhälle där text finns överallt och där de illitterata blir maktlösa. Men vad ska de läsa?
Den gamle litteraturprofessorn Harold Bloom anser att barn ska läsa klassisk världslitteratur från första stund, han fnyser förorättat över barnlitteraturgenren som han anser vara fördummande. I stället har han satt ihop en trind antologi som han kallar "Stories and Poems for Extremely Intelligent Children of All Ages" (2001) och där göre sig ingen karnevalisk Pippi eller vardaglig Alfons Åberg besvär. I stället finns där Tolstoj och Shakespeare, "Skattkammaröns" författare Robert Louis Stevenson slinker in i ett litet äventyrligt stänk och Lewis Carroll kunde inte ens Harold Bloom komma förbi.
Jag tycker inte om Harold Bloom, som ni märker. Jag tycker att han är enögd som en korkad cyklop, han stirrar sig blind på litteraturens intellektuella sida (nåja, han har med några barnramsor också, måste jag medge) och kan han inte ignorera barnlitterära giganter så döper han raskt om dem till Riktig Litteratur och låtsas som om de aldrig varit barnlitteratur.
Men jag är väldigt entusiastiskt arg på Harold Bloom: han talar ändå om världslitteraturen som en gemensam kultur, och hellre en gemensam litteratur som man kan gräla om än inget alls, säger jag. För Harold Bloom är läsning ett växande, en utmaning för tanken. Läsning som tar sig över komfortnivån, vilket den svenske läsforskaren Mats Myrberg också argumenterar för.
Jo: barn ska läsa klassiker och lära känna vår gemensamma kultur. Men hur läser man klassiker när språket har blivit förlegat och ogenomträngligt? Jag minns inte att jag som barn någonsin hakade upp mig i mammas trettiotalsupplaga av L M Montgomerys "Anne på Grönkulla", där verben har pluralformer. Men i dag, när jag läser om boken, stannar jag först upp med en viss förvåning, innan berättelsen griper tag i mig igen. I vår tid har språket förenklats så mycket att klassikerna stundom framstår som ogenomträngliga. Kan dagens barn alls tillgodogöra sig hundraårig prosa? Eller kommer allt att behöva omarbetas till platt samtidsprosa för att åtminstone historierna ska leva kvar?
De flesta vuxna försöker få barnen att läsa de böcker de själva har älskat. Efter det betraktas man ofta med misstänksamhet av barnet, som antingen inte kommer igenom böckerna eller blir upprörd över dess innehåll. Har man tur får man stå där och försöka förklara varför "Den siste mohikanen" av James Fenimore Cooper är öppet rasistisk och varför Jonatan Lejonhjärta i Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta" tycker att livet är helt meningslöst när han har blivit förlamad i benen.
Ty klassikerna är besvärliga avtryck av mänsklighetens svårhanterliga historia, vykort från en annan tid och andra värderingar som legat till grund för vår tid, klassikerna är diskussionsöppningar och avstamp för tanken. En stor del av världslitteraturen är helt omöjlig, och i bästa fall bara rent personligt irriterande. Men det är inte ett problem, det är en möjlighet. Bilderbokskonstnären Gunna Grähs har beskrivit sin barndoms läsning som en samling böcker som hon blev riktigt, riktigt förbannad på. Somliga böcker är bäst som motståndare.
Så: Vad ska barn läsa? Det beror förstås på vilket barn det gäller. Ingen kan säga en-bra-bok-för-tioåringar, för ingen tioåring är den andra lik. Det är därför vi aldrig har åldersmärkning på böcker som recenseras på Barn/Ung-sidorna.
Det enda man kan göra är att servera en stor mängd böcker, tjata lite om de bästa (och gärna läsa högt) och i övrigt låta barnen hitta det de tycker om. Ta inte första bästa glitterbarnbok ur traven på stormarknaden, gå i stället till ett bibliotek och tala med barnbibliotekarierna som nästan alltid är guldgruvor av kunskap och erfarenhet.
Jag brukar tänka på A S Neill, den brittiska trettiotalspsykologen (som inspirerade Astrid Lindgren!) som drömde om att barnen skulle ha tillgång till allt och fritt få välja. Först då kan barnen hitta rätt. Så tänker jag mig att det är med barn och böcker: bara de får titta i alla böcker så kommer de att hitta läslusten och de böcker som passar dem. Och börjar de på en bok som de inte tycker om, då ska man göra som Doris Lessing sa vid en föreläsning i Stockholm på 80-talet: Kasta boken i väggen. Man ska inte förstöra en bra bok med att läsa den vid fel tillfälle.
Alla tankar om läsning slutar i en omöjlig paradox: Man bör läsa det svårtillgängliga, inte bara det underhållande. Men ytterst få orkar, och framför allt inte de som verkligen skulle behöva det. Vad kan man göra?
Åtminstone kan man försöka läsa den goda barnlitteraturen för barnen, för det är trots allt de böcker man läser som barn som kommer att leva kvar i minnet hela livet. Och det finns en lång rad fantastiska barnböcker att läsa högt eller läsa själv. Nästa vecka kommer listan över de bästa barn- och ungdomsböckerna. Klassikerna - och de som borde vara klassiker.