– Vem vill beskriva sina värsta mardrömmar i högupplösning?
Frågar den israeliske författaren David Grossman över en pastaragu när vi träffas på en restaurang vid Norrmalmstorg i Stockholm.
Frågan är givetvis retorisk. Ingen vill beskriva sina värsta mardrömmar i alla vidriga detaljer, men kanske kan det vara en författares uppgift.
Det har i alla fall varit David Grossmans uppgift i den 700- sidiga romanen ”På flykt från ett sorgebud”, som handlar om hur tvåbarnsmodern Ora ger sig av för att vandra i Galiléen, i stället för att ångestdriven vänta hemma i Jerusalem på ett potentiellt sorgebud. Om att hennes son Ofer, inkallad soldat i israeliska armén, har dödats i strid.
Samtidigt är det en vittomfamnande roman om Israel sedan sexdagarskriget 1967, om den rusiga seger- och ockupationsmakten, om förlusterna i kriget 1973 där Oras nära vän och tillfälliga älskare Avram blev tillfångatagen av egyptiska styrkor, torterad, svårt traumatiserad, förstummad. Likväl tvingar Ora Avram med på fotvandringen i Galiléens berg. De är båda Ofers föräldrar. De måste båda skydda honom. Och äntligen tala.
Romanen var ett sätt för David Grossman att återknyta banden med Israel och sig själv.
– Under 2000-talet började jag känna mig främmande för allt i Israel. På grund av ockupationen, på grund av regeringarnas ovilja att finna lösningar. Allt!
Vid sidan av författarskapet är han en av Israels mest kända, intelligent provokativa fredsaktivister, en mycket skarp debattör och journalist.
– All min frustration gjorde att jag glömde landet och människorna. Skönheten. Intensiteten. Livet självt.
Så han tog kängorna och vandrade liksom romanens Ora i Galiléen, upp och ned, fram och tillbaka.
– Genom vandringarna, svetten och skrivandet återfann jag mig själv. I 35 år har jag slagits mot våra regeringar, krigsmaskineriet, ockupationen. Men genom att ständigt tvingas säga samma saker, förlorar man något. Inte minst språkets nyanser.
Jag har intervjuat David Grossman tidigare, senast i Jerusalem för sex år sedan. Då befann han sig mitt i skrivandet av ”På flykt från ett sorgebud” och han talade mycket om att ständigt behöva oroa sig för sina barn. Att tvingas söka skolvägar som inte lockar terrorister. Liksom Oras Ofer, gjorde Davids äldsta son Jonatan då sin militärtjänst.
David Grossman är vänlig, påfallande lågmäld, rent av blyg – låt vara att decennier i medialt rampljus givit blygheten en stramare yta. Han lyssnar uppmärksamt när jag påminner honom om vårt möte 2005 för att förklara varför jag blev så berörd när nyheten kablades ut 2006. Att Uri Grossman, hans son, hade dödats i strid. Vilket han själv berättar om i efterordet till ”På flykt från ett sorgebud”. Fiktionen blev fruktansvärd verklighet.
Det tar några ögonblick, men sedan rämnar David Grossmans ansikte. Ren sorg.
Han ler försiktigt urskuldande som vi gärna gör när vi visat nakna känslor.
Jag frågar om hans senaste bok, som utkom i somras, med den på svenska ungefärliga titeln ”När tiden stannar”. Den som just handlar om att förlora ett barn. Men det är ingen självbiografi utan en fiktiv bok som utspelar sig i ett främmande land i en svävande tid.
– Jag hade skrivit den även om ingen hade vela läsa den. Den var nödvändig att skriva, för att försöka förstå denna universella fråga om liv och död.
– Effekten av döden är hermetisk. Döden har inga sprickor. Du kan aldrig fånga dödens totalitet och slutgiltighet. Men jag har alltid tänkt att vi aldrig får bli passiva offer, oavsett situation, även om vi krossas av livet. Vi kan inte förändra vår situation, men vi kan förändra hur vi förhåller oss till den. Även i koncentrationslägren.
Du tänker på vad Imre Kertész kallat de paradoxala stunderna av ”lycka” i Auschwitz?
– Precis.
– Jag skrev boken för att inte bli totalt förlamad och fossilerad av sorg. För att inte låta smärtan helt ta över mitt liv.
”När tiden stannar” har fått översvallande recensioner i hemlandet. Men han har inte gett en enda intervju. Ingen pr över huvud taget. Såren är vidöppna.
– Vad jag har berättat för dig om boken än mer än jag sammanlagt har sagt i Israel.
Som så ofta under vårt samtal glider vi in i, och strax ut ur, den övergripande konflikten. I dag skräms han främst av den ökande fanatismen i Israel. Nationalisterna och extremister som Avigdor Lieberman gör allt för att förvärra situationen och skjuta alla kreativa förhandlingar och tvåstatslösningen i sank.
David Grossman hyser föga framtidshopp men vägrar ge upp. Så har han och andra fredsaktivister nu återupptagit fredagsdemonstrationerna i Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. För att protestera mot att regeringen vräker palestinier för att bereda plats åt judiska bosättare.
Sheikh Jarrah är bara ett av otaliga övergrepp men har blivit en symbol för motståndet mot den israeliska regeringens brutala men också självdestruktiva politik.
Till sist måste jag fråga om hans yngsta, tredje barn, dottern Ruti.
– Jo, hon gör militärtjänsten nu.
Han ler liksom lättad.
– Hon är civilist.