Lionel Shriver
”Vi måste prata om Kevin”
(Övers. Cajsa Mitchell. Ordfront)
Läs boken, säger jag bara. Även om filmen är bra, Tilda Swinton är briljant som Eva Khatchadourian och Ezra Miller en lysande Kevin, så går boken enormt mycket djupare. Jag läste den inte när den kom, förmodligen för att den blev så populär att jag inte trodde att den kunde vara bra.
Det är den.
Den utspelar sig efteråt, efter katastrofen. Eva skriver brev till sin man Franklin och försöker reda ut vad som hände, hur sonen Kevin kunde bli en massmördare som tog livet av ett antal skolkamrater.
En förskräcklig historia således, men som alla bra berättelser går den att läsa med en rad olika infallsvinklar. Överst ligger den självklara, där Kevin redan från födseln är ondskan själv. Därefter kommer den nästan lika självklara, att allt är Kärlekslösa Mammas Fel. Eller Aningslöse Pappas Fel.
Då och då känner åtminstone jag igen mig isande lätt. Hur många av oss bär på skammen över att, åtminstone stundtals, ha varit en skrämmande dålig förälder? Hur många av oss har någon gång tittat oroligt på våra barn och undrat vad det ska bli av dem?
Kevin är barnet som vänder på varje vardaglig situation och får den att bli en mardröm. Lionel Shriver skildrar honom med osannolik tonträff, där han lika tydligt får vara den skrämmande ondskan och det hjälplösa, övergivna barnet.
Själv fastnar jag för skildringen av ett ungt pars alla outtalade drömmar om hur familjelivet ska vara. Där livet med barnet inte blir som det såg ut i drömmarna och besvikelsen blir omöjligt stor. Familje- livet reduceras, all energi går åt till att upprätthålla en fläckfri fasad mot omvärlden.
Det är en stor berättelse om barn och föräldrar och kärlek. Tro inte att den bara handlar om ett enskilt fall.
4 x onda barn i vuxenböcker …
Richard Hughes
”Storm över Jamaica”
(”A high wind in Jamaica”, Övers. Aida Törnell. Norstedts
Att inte den här boken (från 1929) har blivit mer känd är obegripligt. Intrigen i sig är ett enkelt äventyr: en grupp barn reser med en båt som blir kapad av sjörövare. Men Hughes låter gradvis barnen bli mer omänskliga än piraterna, som åtminstone vet vad de gör. Barnen glömmer varandra, glömmer mord och övergrepp. Särskilt när de själva är ansvariga.
Elizabeth George
”Denna dödens kropp”
(”This body of death”, Övers. Ulrika Jannert Kallenberg. Norstedts)
Å ena sidan utreder en ny kvinnlig chef, Isabelle Ardery, med Thomas Lynleys hjälp ett mord på en ung kvinna, å andra sidan återberättas i ohyggligt sakliga detaljer ett mord på en tvååring, begånget av tre barn – en parallell till det verkliga James Bulger-fallet 1993. Historierna verkar till en början inte hänga ihop.
Gitta Sereny
”Fallet Mary Bell – porträtt av barn som mördar”
(”The case of Mary Bell”, Övers. Birgitta Schwartzman. Bonnier Alba)
Gitta Sereny är journalisten som får med alla detaljer oavsett om hon beskriver Hitlers arkitekt Albert Speer eller Mary Bell, barnet som mördade två småbarn när hon var tio respektive elva år. I denna bok skriver Sereny också om mordet på tvåårige James Bulger, som begicks av två tioåringar.
Doris Lessing
”Det femte barnet”
(”The fifth child”, Övers. Annika Preis. Forum)
Här har familjedrömmarna redan slagit in, idyllen är fullkomnad. Men när Harriet och David vill ha ett femte barn visar sig Ben bli en plåga redan som foster. Situationen påminner mycket om ”Vi måste prata om Kevin”, med en förtvivlad mamma som trots allt håller fast vid ett barn hon aldrig har tyckt om. Familjen faller sönder, men har Harriet något val?
.. och 4 x onda barn i ungdomsböcker:
Mats Wahl
”Kill”
Brombergs
Mer vuxendeckare, men den står av någon outgrundlig anledning bland ungdomsböckerna. Någon skjuter barn i matsalen i Vikingaskolan, en tänkt första skolskjutning i Sverige. Kriminalkommissarie Harald Forss ligger på sjukhus med hjärnskakning efter att själv ha blivit rånad men blir så småningom inkopplad. Intressant resonemang om skuld, mobbning och vad förtvivlan kan leda till.
Martin Jern
”Affektion”
Rabén & Sjögren
Om man läser Richard Hughes ”Storm över Jamaica” och sedan Martin Jerns ”Affektion” så svindlar perspektivet. Är det barn som är onda – eller människan? Sextonåriga Kate minns inte riktigt vad som hände på den där festen för några år sedan, vill inte minnas, lever stökigt tonårsliv i utkanten av samhället. Är ondskans centrum förmågan att förtränga vad man har gjort?
Robert Cormier
”Chokladkriget”
(”The chocolate war”, Övers. Lena Persson. Rabén & Sjögren)
Herregud vad jag tjatar om den här så fort jag får en chans! Men den är en av de allra bästa böcker jag har läst, och här är det ondska så det visslar om det. Om en högstadieskola som styrs av ett gäng ungdomar. Och om Jerry Renault som går mot strömmen och därmed får betala priset. Obehagligt realistiskt om maktspel och skräck.
Peter Pohl
”Vi kallar honom Anna”
AWE/Geber
Briljant roman, en av Peter Pohls absolut bästa – och svartaste. Man kan inte sluta läsa, trots att det bara blir värre och värre för Anders som åker till kollo och blir så fruktansvärt mobbad att man mår illa. Skräcken skruvar åt hårdare och hårdare, klaustrofobin ökar. Det är en sådan bok man ska akta sig för om man redan är deppig, men jag är glad att jag har läst den.