Göran Greider mot Thomas Götselius i senaste ronden av Manifestdebatten. "Jag slåss mot väderkvarnar", skriver Greider. Och får svar direkt från Götselius.
”De sista av de sista poststrukturalisterna” – så medvetet vagt betecknade jag de kritiker som jag menar i dag står för ett smått sekteristiskt inflytande när det gäller poesi (4/9). Nu hävdar Thomas Götselius (10/9) att någon poststrukturalism icke längre existerar; jag slåss mot väderkvarnar.
Men detta har hänt: Under åttiotalet svepte en orkan av poststrukturalism in över universitet och kultursidor och blåste bort såväl den engagerade intellektuelle som den samhällsorienterade kritikern. Mot mitten av nittiotalet hade det där i stort sett klingat ut, men skalet levde kvar och i en rad strömningar har åttiotalets modetänkande ekat vidare; det gäller postkolonial teori, språkmaterialism och delvis den så kallade languagepoesin.
Olika former av postmarxism à la Hardt & Negri ansluter till detta elände där upplysningstanken uppges (den lämnades tyvärr åt nyliberalerna) och vänstern drabbas av teoretisk fetma.
Götselius som fackligt ombud för kritiker är en oerhörd tanke, men en bra tanke. Problemet är bara att den återprofessionalisering av kritikerrollen han hoppas på nog mest gömmer en längtan efter större inflytande för skribenter kläckta på litteraturvetenskapliga institutioner. Vad är det för bra med det?