När de litterära banderollerna vecklas ut på kultursidorna finns det bara en sak att ropa: Äntligen! Jag läste med glädje de sju författarnas manifest den 22/8 och även om jag inte höll med om mycket öppnade det ett fönster mot gatan. Plötsligt stack människor som annars inte brukar intressera sig för kultursidorna in trynet i fönsteröppningen och hade synpunkter; ja, jag har rentav mött garvade nyhetsjournalister som sett litet upprymda ut.

Att de sju tackar nej till den långa journalistiska traditionen inom litteraturen - Hemingway och Dagerman skrev bra - är visserligen så dumt att det är underhållande. Och att de lovar att upprätthålla muren mellan självbiografi och fiktion vittnar bara om det svarta hål som finns i det litterära medvetandet, inte minst sedan arbetarlitteratur dog som begrepp. Det autentiska är ännu det mest explosiva av allt, särskilt när ett ”jag” plötsligt talar för många.

Problemet i dag ligger knappast i romankonsten, den är mer vital än på länge. Om åttiotalet innebar ett lågvattenmärke för i synnerhet berättandet så har romanen sedan mitten av nittiotalet återhämtat sina krafter.

Nej, litteraturens elände är dess kritikers elände. Dock inte i Torbjörn Elenskys mening; motmanifestets ”Yes, we can” lät mer som ett ”Yes, weekend” när det sorgfälligt undvek alla konflikter. Vilka konflikter? För något år sedan gjorde Tony Samuelsson ett imponerande men ignorerat försök att identifiera en bred realistisk strömning i svensk litteratur som varken är främmande för läsare eller experiment.

Det skedde i essäsamlingen Arbetarklassens bästa partytricks, ett inlägg som lika gärna kunde gjorts på samiska. Problemet är att kritiker enbart tycks kunna hantera två lägen: antingen experiment, det är högstatus, eller också ett berättande som anses stryka läsarna medhårs. När Susanna Alakoski fick Augustpriset hade en del kritiker svårt att etikettera hennes bok - och de verkade generade över det, som om de stod språklösa inför ett utflöde av en tradition som ändå är äldre än Gorkij.

Många av oss är hjärtligt trötta på tsunamin av deckare, men även i kritiken av den saknas urskiljande redskap: kan man förstå Leif GW Perssons satiriska kriminalromaner utan Strindbergs ”Svarta Fanor”? Kjell Eriksson utan hans socialistiska övertygelse?

Att så få kritiker ser att mycket av den mest vitala prosan till och med återfinns i debattböcker säger något om bristen på utblick; jag hävdar att språket i Andreas Malms ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent” innebar en våldsam förnyelse av den konstnärliga prosan i allmänhet och inte bara av en genre.

Direkt förödande är poesikritiken. Där härskar ett doktrinärt avantegarde, bestående av de sista av de sista poststrukturalisterna. Detta avantgarde inbillar sig vara radikalt, men befäster i varje recension hierarkier av närmast kulturkonservativ art och driver bort läsare av såväl lyrik som kultursidor.

Hade Tomas Tranströmer eller Lars Gustafsson debuterat idag fruktar jag att deras dikter avfärdats som alltför ”färdiga” och det jag som bor i dem som alltför ”stabilt”.

Jodå, här talar jag i egen sak, det här är ett enmansmanifest. Jag blev så deprimerad av recensionerna i några storstadstidningar av min senaste diktsamling att jag började läsa dödsannonserna. Men det var nog bra: Där slog den poesi som rör liv och död emot mig.

Så vad bör göras? Jag får en känsla av att litteraturkritiken helt enkelt inte är vuxen. Den är ofta barnsligt outvecklad i synen på samhälle och politik och saknar nyfikenheten på själva det stoff som skildras, vilket märktes i mottagandet av Alexandra Coehlo Ahndorils roman om August Palm.

Alla gladdes åt en utomordentlig roman, men man fick gå ända till en intervju i Kommunalarbetaren för att förstå att hon också brinner för något utöver romanen som form.