Chefredaktören Lars Yngve utstrålar hialöshet. Brist på försiktighet. Dumdristig brukade han dessutom kallas förr. Alltsammans kanske förutsättningar för en kulturarbetare av 2010 års modell. Per Holknekt – skribent i Nya Upplagan och tillika grundare av modeföretaget Odd Molly – beskriver Yngve som ”mediebranschens Jan Boklöv”. Skidhopparen som lyckades flyga längre än alla andra med sin utskrattade V-teknik.
– Att det jag gör ”aldrig kommer att gå” har jag hört i snart fyra år nu. Jag är faktiskt inte särskilt orolig för det längre. Det kan hur som helst inte vara svårare att nu komma ut med 10 000 tidningar i Stockholm än 20 000 på Österlen, ler Yngve och tillägger:
– Vi hoppar kanske inte lika långt som Boklöv gjorde, men ganska långt ändå.
Nya Upplagan har just passerat sitt femtionde nummer sedan starten i maj 2006. En miljon exemplar har hittills spritts över sydsvenskar som fått läsa intervjuer, personporträtt, kulturartiklar, lyrik, musik, filmhistoria och annat inom genren, men inget nyhetsmaterial. Tidningen rymmer världsnamn, men också mer lokala skribenter som Göran Greider, Sofi Oksanen, Susanna Alakoski, Karl Ove Knausgård, Jacques Werup, Stefan Jarl, Sophie Zelmani, Björn Ranelid – och Bob hund-keyboardisten Jonas Jonasson. Den oflörtiga formgivningen, signerad Marcus Gärde (Bon, SvD), resulterade i en nominering till Svenska Designpriset i magasinsklassen.
– Bara för att en tidning är gratis behöver ju inte innehållet vara billigt. Många av dem som skriver i Nya Upplagan är förebilder för mig. Jag inser att det sämsta i tidningen förmodligen är jag själv (skratt).
Lars Yngves redaktörsgärning borde vara en våt dröm för Den nya tidens kulturbyråkrater. De som drömmer om framtidens kulturarbetare som ihärdiga entreprenörer fulla av pigga idéer om hur man överlever utan att ligga Borgs budget till last:
Yngve skriver i tidningen, redigerar den, administrerar tryckningen, sprider upplagan själv med lastbil och jagar dessutom annonser för dess överlevnad. Kulturministern och Statens kulturråd borde snarast studiebesöka Yngves garage på Surbrunnsvägen i Ystad, om inte annat för att förklara varför verksamheten inte förtjänar en enda klapp på huvudet. Inte heller i år fick Nya Upplagan en krona av de 17,3 miljoner som Kulturrådet delar ut i produktionsstöd till landets kulturtidskrifter.
Att Nya Upplagan bidrar till rådets önskan om ”mångfald, jämställdhet och kvalitet” torde listan på redaktionsmedlemmarna borga för. Kulturrådets vilja att främja ”ett levande kulturliv även utanför storstadsområdena” likaså. Att Kulturrådets referensgrupp ”intar en försiktig hållning till gratistidskrifter då dessa ofta är lokala och vänder sig till en begränsad målgrupp” torde dessutom falla som argument när nu också huvudstaden ingår i spridningsområdet.
Yngve är tvärilsk efter Kulturrådets avslag häromveckan. Men ekonomin går tills vidare nätt och jämnt ihop tack vare att han gör allt grovjobb själv och att samtliga medarbetare skriver gratis.
– Min hustru Maria arbetar som auktoriserad redovisningsekonom, utan henne hade ingenting fungerat. Vi började med noll kronor, vi satte oss bara med telefonen och sålde annonser. Och vi är försiktiga med våra pengar. När vi gör en ”marknadsföringsinsats”, som det heter, så trycker vi upp fyrtio t-tröjor som det står Nya Upplagan på och ger bort till folk. Vi svävar inte ut …
Sin namnkunniga redaktion har han rekryterat genom att använda sig av en ”bypass-teknik på alla problem”.
– Jag brukar få tag på dem jag söker. När jag nådde Noam Chomsky så berättade jag om min tidning och genom hans redaktör John Stickney på New York Times kan vi sedan tre år tillbaka publicera Chomsky i varje nummer. Bono anslöt sig också via New York Times och nu börjar Lech Walesa skriva hos oss. Allt bygger på att folk som känner till vår tidning berättar om den för sina vänner, det blir ringar på vattnet. Och ingen av de här kända skribenterna skulle ju vara med om de inte gillade Nya Upplagan.
Många talar i dag om papperstidningen som dödsdömd. Du har ändå lyckats ge ut en miljon exemplar utan en krona i riskkapital. Varthän tror du tidningsbranschen är på väg?
– Tidningar om kultur och nöjen blir ju aldrig roligare eller intressantare än de som skriver i dem, så enkelt är det. Vi gör inga marknadsundersökningar för det har vi varken råd eller lust till. Jag tror på att skriva om sådant som man själv gillar – och som läsarna inte vet att de vill ha.