Barbro Alving var en journalistisk pionjär som tog hem världen till Sverige. Med nonchalant självklarhet utmanade hon gubbarna på bortaplan: utrikesjournalistiken. Och lyste upp DN med ungt blod och vass penna. Mest känd för reportagen från OS i Berlin 1936 och spanska inbördeskriget.
Hade Barbro Alving levt i dag skulle hon säkert ha skildrat hur barn (fortfarande) sprängs i bitar av kriget, som i Gaza. Och ställt frågan om det priset inte är för högt. Det gjorde hon från Vietnam 1967.
Framför allt var hon en reporter med öppna ögon och humor, en numera utrotningshotad art eftersom tidningarna blivit allt bekvämare skrivbordsprodukter. Den oväntade berättelsen och klargörande storyn är sällsynt. Konstigt. Tidningar är ju till för att läsas, inte bara bläddras i.
Såg ni Maj Wechselmanns film "Bang & världshistorien" som SVT sände i mellandagarna? Det var en rätt fin påminnelse om hur rik Bangs karriär var. Och att orden har överlevt tidens utplåningsförsök. Speakerrösten läste ur hennes dagböcker och brev, som dottern Ruffa Alving-Olin gav ut på Gidlunds förlag 1990-92.
Jag plockade ner ett band från hyllan och fastnade, beställde de tre jag saknade, blev liggande några dagar till. Vilken modern skatt!
Bang är lika bra som dagboksförfattare och brevskrivare, rent av bättre (det var trots allt mycket man inte kunde skriva i tidningen). Omedelbar, charmig, kritisk. Och med en osviklig blick för människors svaga punkter och samtidens bedövande brister.
Jag läste lystet om tidningsskvallret, krogrundorna, kändisspottingen. Och fick oväntade inblickar i hennes privata rum. Plötsligt glimtar från något möte med Elin Wägner och dåtidens kvinnliga fredsrörelse eller blixtsnabbt gyckel med regeringens och pressens hukande för Nazi-Tyskland.
Och så ännu en vild kväll på krogen, denna gång med blivande stjärnor som Eyvind Johnson, Axel Sandemose, Ivar Lo-Johansson och Vilhem Moberg. Kan låta så här:
"Jag pillrade ju i mig en och annan hutt men kände mig bara mer och mer främmande för alltihop. När en karl som Eyvind, som man vet kan skriva böcker och är en begåvad prisse, sitter i två timmar och bara då och då råmar jävla Barbrojävel vad jag är kär i dig och annat lika överbegåvat så kan jag inte se någon nämnvärd mening i att man är tillsammans … Sandemose försvann förresten från Freden för att jaga fruntimmer, skulle vara nöjsamt att veta vad han kunde prestera med den fyllan."
Det var i augusti 1935, Bang var 26 år gammal och hade jobbat på DN i ett år, kom från veckotidningen Idun. Hon umgicks med Karin Boye och andra författare i Klara. Den unga Bang stormtrivs men har inga illusioner: "DN är nog den småborgerligaste blaska som någonsin harvat genom en press."
Hon stannade likförbannat i många år men sade upp sig i protest 1958 när Herbert Tingsten agiterade för svenska atomvapen. Övergick till Vecko-Journalen men fick aldrig ur sig den stora biografin om Elin Wägner hon skrivit så länge på. Och självbiografin blev aldrig klar den heller. Författaren Bang hade behövt en deadline.
Vi kanske ska vara glada för det. Tveksamt då om dagböckerna och breven givits ut. Mötet med den unga Bang är fortfarande förtrollande.
Hon skrev i flykten och skildrade det hon kallade nuets historia och ingen i svensk press gjorde det bättre. Men hon blev ändå slagen av den jämnåriga amerikanskan Martha Gellhorn. Kanske därför att Bang var reporter på en dagstidning med allt vad det innebär av snabb nyhetsförmedling och stress.
Gellhorn skrev mindre men formmässigt skarpare och kyligare. Och hon skildrade D-dagen och var med när portarna till koncentrationslägren slogs upp. Läs den suveräna samlingen "The Face of War".
Då satt Bang hemma i det neutrala Sverige. Snopet. "Du kanske undrar varför jag inte är ute", skriver hon till vännen Elin Wägner i maj 1945. "Ingenting mot vad jag har undrat."