Åtminstone om vi ska tro den ungerske författaren Péter Esterházy som i sin nya roman, ”Ingen konst”, beskriver sin mor som en fanatisk fotbollssupporter: ”Det fanns ingenting som hon omfattade med en sådan lidelse som fotbollen, inte min far, inte sina barn, inte heller Vårherre”.
– Fan tro’t och det spelar heller inte så stor roll, skrockar Esterházy förnöjsamt när vi träffas för ett samtal på ungerska i hotell Skeppsholmens kafé, i ett höstvackert men kyligt Stockholm.
– Vi ställer oss inte frågan om madame Bovary har existerat. Som läsare identifierar vi oss med romankaraktären om den berättar något som träffar oss på djupet, säger Péter Esterházy men erkänner att ”åtminstone delar” av romanen kan tillskrivas hans fantasi.
Esterházy valde fotbollen som metafor för skildringen av sin mor av två orsaker.
– Under den kommunistiska diktaturen var fotbollen en av få arenor för frihet. De som gick till Népstadion (Folkets stadion) för att se Puskás och det fantastiska ungerska laget kunde, åtminstone för 90 minuter, glömma att de levde i en diktatur. Samtidigt var det den mest manliga av världar. Även min mor levde de östeuropeiska kvinnornas slavliknande liv. Hon gav upp både sin personlighet och kvinnlighet för familjen.
– Men det fanns korta stunder då konturerna av något helt annat än den mor vi kände trädde fram, en fri vacker, egensinnig kvinna. Jag ville ge henne detta fria liv i min roman. Därför handlar boken dels om fotboll som frihet, men den visar också en kvinnas strävan efter frihet i 1950-talets Ungern speglad genom just denna helt mansdominerade, herrdoftande machovärld.
Den varma, humoristiska men samtidigt smått galna berättelsen i ”Ingen konst” är på många sätt typisk för Esterházy. Fabuleringslusten, leken med fakta och verklighet i gränslandet mellan litteratur och biografi har blivit hans litterära kännetecken. Men om berättelserna ofta tangerar det burleskt magiska, är hans lek med språket, de ständiga utflykterna i bihistorier, anekdoter och självreferenser än mer framträdande. För Esterházy är orden viktigare än berättelsen, har kollegan, vännen och Nobelpristagaren Imre Kertész sagt.
Péter Esterházys eget liv är bitvis lika fascinerande som hans romanberättelser. Familjens historia är också Ungerns och Centraleuropas historia. Ätten Esterházy blev den mäktigaste jordägarfamiljen i det habsburgska riket redan på 1500-talet. På familjens många och påkostade slott, spridda från dagens Österrike i väster till det rumänska Transsylvanien i öster, fostrades inte bara det habsburgska rikets främste härförare och politiker, utan de var också centrum för konst och musik, bland annat komponerade Joseph Haydn flera av sina främsta verk på barockslottet Fertöd. Det var knappast en tillfällighet att Péter Esterházys farfar var Ungerns siste premiärminister innan den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin försvann genom freden i Trianon 1920.
Det kommunistiska maktövertagandet efter andra världskriget innebar också slutet på familjen Esterházys maktposition. Familjen brännmärktes som ”folkets fiender”.
Egendomarna konfiskerades och familjen deporterades till en by i nordöstra Ungern. De tilläts inte återvända till Budapest förrän efter Stalins död 1953. Även Péter tillbringade sina första år i påtvingad exil. Förhållandena var påvra, även om det alltid fanns ”smör och bröd på bordet”.
– Jag växte upp i en mäktig familj, men som då var krossad. Eftersom jag lärde känna familjen när den var maktlös var det inte svårt för mig att se tillbaka på dess historia. Det var inte så att det fanns något som jag skulle ärva, som jag behövde ha en relation till, utan jag kunde se på det ganska avspänt, säger han, men tillägger att det även för honom, åtminstone de gånger de läste om hans familj i skolan, kändes ”overkligt, nästan som en saga”.
På ett paradoxalt sätt var familjens utsatthet också en form av skydd.
– Bland det farligaste i en diktatur är hoppet – tänk om … Men med vårt efternamn fanns inget hopp. I min familj behövde vi aldrig oroa oss för om vi skulle deporteras. Vi visste ju att vi stod överst på listan, okej då, möjligtvis på andra plats, med vår farbror som etta. Vi behövde inte vara taktiska, vi behövde inte smyga till kyrkan eller gå med i partiet för att få fördelar, vi var ändå betraktade som det värsta av avskum. Att inte riskera att förlora något, att redan ha förlorat allt, gav en form av frihet.
Som barn blev orden, böckerna och litteraturen tillflyktsorter för den då tyste, alltid lydige ”plugghästen”, för att citera Esterházy. Det som räddade honom undan rollen som ”det klassiska mobboffret”, även om han tidvis hånades som ”greven”, var hans förmåga att hantera en boll.
– Mina kompisar förlät mig mina goda betyg eftersom jag var bäst i klassen på fotboll, säger Péter Esterházy med ett snett leende.
Intresset och kanske även en form av tacksamhet gentemot sporten finns kvar. När vi går ut till fotograferingen visar Péter Esterházy entusiastiskt, med små danssteg och nätta cirklande rörelser med högerfoten, hur han för inte alltför länge sedan, innan en höftoperation satte slut för karriären, kunde kicka ”minst femtio gånger, lätt, jag lovar!”.
Eftersom humanistiska ämnen på 1960-talet fortfarande delvis var stängda för representanter för ”folkets fiender” på universiteten valde Péter Esterházy att studera matematik. Han blev anställd som statistiker vid en statlig industrikoncern, men drömmarna fanns kvar i böckernas värld.
Hans genombrott kom 1979 med den tredje romanen, ”Termelési-regény” (ej översatt till svenska) som behandlar arbetarens roll under socialismen, och som 29-åring kunde han äntligen påbörja det efterlängtade livet som självständig författare.
Péter Esterházy har ofta utgått från sina egna och familjens erfarenheter, inte minst i sin kanske internationellt mest kända roman: fadersporträttet och släktkrönikan ”Harmonia Ceælestis”, utgiven 2001. Arbetet på boken kom också att innebära en personlig vändpunkt i hans liv. En dag, när han var så gott som färdig, räckte chefen för det historiska arkivet i Budapest fram en tjock dossier med orden: ”Ni borde läsa den här agentens handlingar”.
Mer sa han inte. Péter Esterházy tittade på de gulnade arken – och kände omedelbart igen den pedantiskt, sirligt vackra handstilen. Hans far hade varit hemlig agent åt den fruktade ungerska säkerhetstjänsten.
– Det var overkligt. Ur en rationell synvinkel gick det inte att förstå. Det kändes som om mitt huvud klövs mitt itu. Ingenting av detta passade in på mina, eller omgivningens, minnesbilder av min far. Han utstrålade alla de värden, etik, moral och ärlighet, som han förrådde genom sina handlingar. Känslan som lämnade mig var: vad gör jag med det här, hur går jag vidare härifrån?
Péter Esterházy beslöt, delvis som en form av självterapi, ”även om jag inte uppfattade det så då”, att beskriva faderns dubbelspel i en ny roman. Det självutlämnande, sorgsamt återhållet tecknade fadersporträttet i ”Rättad upplaga” blev även den en stor internationell succé och befäste Esterházys ställning som en av den europeiska litteraturens ledande företrädare.
Omvärldens bild av Ungern har de senaste åren ofta fokuserat på extremhögerns framgångar. Det högerextrema partiet Jobbik är parlamentets tredje största, Ungerska gardets uniformerade medlemmar har marscherat på gator och torg och flera romer har mördats i rasistiska våldsdåd.
Péter Esterházy ser högervågen både som ett resultat av specifika ungerska historiska erfarenheter, exempelvis mellankrigstidens grova antisemitism, men också som ett led i en beklaglig anpassning till de högerextrema vindar som blåser över Europa, något som han menar att västliga medier ofta missar.
– Vi beter oss, tyvärr, som andra europeiska länder. Vi ser samma mekanismer i Holland, Frankrike och Italien, även om det självklart finns skillnader. En är tonläget. Vi befinner oss fortfarande i en prepolitiskt korrekt fas, med ett väldigt uppskruvat tonläge. Allt går mycket snabbare och får mer dramatiska uttryck i länderna bakom den forna järnridån.
Péter Esterházys namn har dykt upp flera gånger i Nobelprissammanhang. När jag frågar vad han skulle värdesätta mest, ett Nobelpris eller att få spela med Zlatan, skrattar han länge och hjärtligt.
– Ingen författare kan säga att han inte tänker på Nobelpriset, det skulle inte låta trovärdigt, säger han till slut diplomatiskt.
– Vad gäller Zlatan så tillhör han definitivt den internationella fotbollens storvilt. Han kan göra helt osannolika saker. Och så gillar jag att han bär det urgamla, äktsvenska namnet Ibrahimovic, säger Esterházy med ett leende så brett som vore han Zlatan själv.
Men vad säger du om hans vana, eller för din del kanske snarare ovana, att ständigt avgöra matcherna mot Ungern i slutsekunderna?
– Well, säger Péter Esterházy, med intervjuns enda svar på engelska: Nobody is perfect!