”Blecktrumman” fyller 50 år. DN:s korrespondent Jan Lewenhagen härdar ut i den tropiska hettan i Wannsee där den 81-årige Nobelpristagaren Günter Grass läser ur sin romandebut.
Günter Grass är sig lik när han står i talarstolen. Åttioettåringen markerar taktslagen i de hisnande långa meningarna genom att flytta kroppstyngden från det ena till det andra benet och sedan tillbaka. Han lever sig in i texten, verkar gilla den.
Patriciervillan i Wannsee är till bristningsgränsen fylld av tappra åhörare som härdar ut i den tropiska hettan. Några av oss flyr till den svalare terrassen där Nobelpristagarens stämma når oss via en högtalare, det skymmer över vattnet, enstaka myggor går till försiktiga angrepp.
Romanen ”Blecktrumman” fyller femtio i år, denna kväll uppmärksammas detta faktum med att författaren är på plats tillsammans med tre översättare från USA, Finland och Danmark. I flera länder världen över utkommer boken i nyöversättningar i samband med jubileet.
Blecktrumman var Grass romandebut, han skrev den under tre år i Paris. Succén var omedelbar och epokgörande.
1979 blev den till en Oscarsbelönad film, 1999 fick Günter Grass Nobelpriset och nu hyllas boken av sina nya översättare.
– Günter Grass skriver musik, säger finländskan Oili Suominen.
– Efterkrigstidens bästa roman, säger amerikanen Breon Mitchell.
Just översättningarna var inledningsvis ett problem, berättar Helmut Freilingshaus, Grass ständige lektör. Speciellt i katolska länder kunde vissa översättare helt sonika stryka partier som kunde uppfattas som blasfemiska eller obscena.
Ute på terrassen har vi den svenska utgåvan från 1961 till hands och märker hur översättaren tagit sig friheten att korta i författarens karaktäristiska omtagningar. Den svenska texten tar slut långt innan Günter Grass har slutat läsa.
Grass har uppenbarligen varit medveten om alla dessa problem. Inför nyöversättningarna har han därför bjudit in sina översättare till långa sittningar i polska Gdansk – ”Blecktrummans” hemstad som hette Danzig när det begav sig för Oskar Matzerath och romanens övriga personer.
Inte minst de speciella Danzig-uttrycken har ställt översättarna inför svårigheter, hur mycket tyska de än kunnat.
– Jag vet inte ens om man förstår dem i Bayern, säger Günter Grass och inhöstar skratt.
Hans danske översättare Per Øhgaard berättar att när förklaringarna inte räckte till hade Günter Grass bara ett råd till övers.
– Hitta på något. Dikta.