”Ibland börjar dagen utan någonting att se fram emot. Och det blir bara värre och värre. Mörkret tynger ner dig. Ingen förstår, världen är en döv maskin.”
Det är ganska förvånande att den som har skrivit detta och illustrerat med mörka, surrealistiska bilder på gigantiska fiskar och maskiner, är en liten, pillemarisk man i svart kostym som skämtar ganska mycket. Han har inte riktigt fattat att han fått det här priset än.
– Jag reagerar ganska långsamt över huvud taget. Det var intressant, tänkte jag. Vad betyder det här? Jag var så överraskad att jag inte reagerade alls.
Har det sjunkit in nu?
– Inte riktigt faktiskt.
Ändå har Shaun Tan varit nominerad en gång förut och har en diger barnbokskarriär bakom sig. Hans första större bilderbok kom redan 1997 och sedan dess har han gett ut en tjugotal böcker. Både helt egna verk och där han illustrerat andra. Hans bilder är visuellt storslagna och lätt surrealistiska och bjuder läsaren till en helt egen värld. Ofta öppnar berättelserna också för en mängd olika tolkningar, något som han själv anser viktigt. Några teman är också återkommande, som märkliga va-relser, att känna sig alienerad och relationen mellan människan och samhället. Han säger att han inte gör någon skillnad på barn- eller vuxenböcker.
– Hade någon bett mig göra en bok om depression för vuxna, hade den sett ut exakt som ”Det röda trädet”, säger han och pekar på den nyöversatta boken på bordet framför honom. Den som börjar med raden
”Ibland börjar dagen utan någonting att se fram emot.”
– Barn är en väldigt bra publik att testa en idé på. Om ett barn kan få ut något av en målning eller en berättelse är den antagligen ganska bra. Jag är medveten om risken att bli ganska pretentiös, eller för sofistikerad och smart.
Han berättar att han ganska ofta får brev eller e-post från sina läsare. Ofta har de skickat med egna teckningar.
– Intressant nog ritar de inte exakt mina figurer, utan sin egen version. De ändrar dem lite och läggar till något. De inspireras att bli kreativa snarare än att bara rita av. Barn har en tendens att skapa sin egen berättelse utifrån en bild eller saga, även om det finns en skriven historia. Jag tror att den här figuren känner på det här sättet och jag tror att den här grejen i bakgrunden representerar det där. Vuxna tänker för mycket på författaren och undrar vad hon tänkt eller ville.
Oftast börjar Shaun Tan med en bild, sedan skriver han något till för att hjälpa bilden, men då kanske bilden inte passar längre utan måste ändras. Det är lite som en ping-pongmatch, förklarar han.
Jag läste någonstans att du är intresserad av mellanrummet mellan texten och bilden.
– Ja, det också. En huvudregel när det kommer till illustrering för mig är att aldrig visa vad orden säger. Jag gillar verkligen idén att ord och bild inte passar särskilt bra ihop. Så man kan läsa texten för sig som en dikt och det fungerar precis lika bra, men det sätter i gång andra tankar. Och du kan bara titta på bilderna och boken skulle ändå gå att förstå. I ”Ankomsten” tog jag bort texten helt och hållet.
”Ankomsten” (2010, Kabusa) är en av Tans mest kända och också starkaste berättelser. Helt utan ord beskriver han invandrarproblemtiken, utanförskap, och känslan av att inte ha ett språk, att inte passa in. Det finns en sådan stark berättelse i bilderna att text inte behövdes, säger Tan. Men berättelsen började helt textbaserad. Han arbetade med den i över fem år och gjorde enormt med research kring immigrantfamiljer och deras erfarenheter. Tan berör ofta ämnen som man initialt inte förknippar med barnlitteratur, som depressioner, kolonialism och till och med folkmord i ”Ankomsten”.
– Det är ganska läskiga bilder och när jag ritade dem tänkte jag att barn kanske kommer att drömma mardrömmar. Men jag känner att en bok är ganska trygg, eftersom allt måste hända i ditt huvud först. Boken är så tyst, det är ingen som skriker åt dig. Du kommer bara att bli så skräckslagen som du skulle ha blivit av dina egna tankar ändå. Det finns olika sorters rädsla. Bra rädsla och dålig rädsla.
Vad är bra rädsla?
– Det är när det är obehagligt eller läskigt men du kan hitta en lösning och du kan göra det på ett lekfullt sätt. Många barn uppskattar detta. ”Det röda trädet” var ganska kontroversiell när den först släpptes i Australien eftersom folk uppfattade den som för deprimerande. Men det är mest föräldrarna som säger ”var är den här flickans föräldrar?” Många bibliotekarier sa bara ”ge den till barnet och se vad hon eller han gör av den”. Det är det viktigaste, om ett barn inte gillar boken kan han eller hon bara lägga undan den.
Han säger att han på det sättet ser likheter mellan sig och Astrid Lindgren, att visa världen som den är och inte tala nedlåtande till barn.