Det är torsdag. Sekunderna tickar mot ett, och det samlade intresset från press och tv-tittare världen över koncentreras på en enda, liten detalj: ett dörrhandtag. Rör det sig?
Just när klockan slår ska vredet vridas runt, dörren öppnas och Svenska Akademiens ständige sekreterare stiga ut för att förkunna namnet på årets Nobelpristagare i litteratur.
Allt är minutiöst koreograferat. En tjänsteman på Akademien står beredd vid den gamla pendylen för att snabbt flytta visaren om den skulle råka missa klockslaget med någon sekund. Ständige sekreteraren får inte missa entrén.I år heter han Peter Englund och är nybörjare.
I tv-programmet "Babel" häromveckan erkände han sin ångest inför det där dörrhandtaget. Han har drömt mardrömmar om att det plötsligt inte ska gå att öppna. Eller att han ska vrida åt fel håll.
Hans rutinerade företrädare Horace Engdahl bekräftar för DN att handtaget faktiskt rör sig en aning trögt. Så är det inte heller ett handtag i modern stil, utan ett gammaldags, ovalt vred i mässing. Man måste ta i en aning. Men efter en tids daglig användning lär man sig, säger han. Det sitter ju också på dörren till ständige sekreterarens eget rum.
Ett vanskligare problem, tillägger Engdahl, är att det på dörrens utsida sitter en stor smidd nyckel. Stänger man dörren för häftigt kan den glida ur sitt hål och dråsa i golvet med en ljudlig smäll.
- Vid tillkännagivandet brukade jag stänga dörren bakom mig lugnt och gravitetiskt, skenbart för att dra ut på akten och stegra spänningen, men i verkligheten för att se till att den lömska nyckeln inte skulle förstöra aktens nimbus ...
Och det är ju vad alltihop går ut på. Värdighet och dramatik är byggstenarna i det allt omsorgsfullare ceremoniel som omger prisutdelningen. En mediestrateg skulle kalla det att vårda varumärket, en gren där Svenska Akademien visat sig överlägsen. Starkare än Nobelpriset i litteratur finns knappast.
Varumärken blir till genom berättelser och symbolik, och inget går upp mot historia. Här är ett hundraårigt pris, en två hundra år gammal akademi och Gustav III som yttersta symbol för den kungliga kulturglansen. Allt representerat i huset och dess detaljer. Gustav själv lät uppföra Stockholms börshus, invigt 1776. Stramt, luxuöst, vitt och guld i tidens stil. Vördnadsbjudande.
Men det ska vara show också, och alla spelar med.
Från början var det inte alls så här det gick till. Akademiens minnesgode kanslichef Odd Zschiedrich tror att det var Anders Österling som införde den dramatiska entrén genom Börssalens dörr i början av 1940-talet, ett svar på ett stigande medietryck.
Och förhållandet mellan scen och salong var först det omvända. Pressen väntade på andra sidan dörren, i ständige sekreterarens rum. Han förväntades anlända från sessionssalen, där beslutet nyss fattats, och återvända genom Börssalen till sitt arbetsrum, där pressen tåligt väntade.
Men medieintresset växte sig allt större, och 1997 tvangs Akademien vända på hela arrangemanget. Pressen fick flytta ut i den betydligt större Börssalen i stället. Och alla accepterade traditionsbrottet. Varför skulle inte sekreteraren göra entré från sitt eget rum?
Tja, möjligen är det lite jobbigare för sekreteraren själv, som trycker i ensamheten där inne. Sekunderna tickar, och det förväntansfulla sorlet i salen utanför är nästan öronbedövande. Så börjar någon hyssja och larmet lägger sig. Till sist är det dödstyst.
Där ute är allas blickar riktade mot Handtaget. På insidan står en man med svettiga handflator och försöker komma ihåg vilket håll han ska vrida åt.
Var det mot fönstret?