Det är januari och en liten paus i Knausgårdutgivningarna. I förhoppningen att fler har återfått sin litterära vilopuls vill jag förmedla några avvikande tankar om Karl Ove Knausgårds ”Min kamp 1”. Jag begränsar mig till denna roman både för att den är läst av många och för att den redan har hedrats och prisnominerats som ett självständigt verk.
De viktigaste klagomålen mot ”Min kamp 1” har varit av etisk art. Men denna sortens bok, och inte minst mottagandet av den, förtjänar att möta också litterära invändningar, även om risken att bli missförstådd är överhängande och även om det kan tyckas omöjligt att slå in en kil av tvivel i en beundran som är så massiv, för att inte säga underdånig. Det följande är inte heller menat som kritik, utan som en kommentar; eller snarare en fotnot till protokollet. Och den angår inte så mycket Knausgård själv som dem vi med ett vackert ord kallar litteraturförmedlare.
Det första som slår mig när jag granskar mottagandet av ”Min kamp 1” i tolv tongivande tidningar, plus norska radion, är bristen på referenser, frånvaron av försök att sätta Knausgårds projekt i dess uppenbara sammanhang. För Knausgård har inte skrivit sin orena text, sin blandning av fiktion och essäistik och ”självbiografi” i ett vakuum.
De senaste sju åren har Knausgård bott och skrivit i Sverige, och i ett nordiskt sammanhang är Sverige hybridlitteraturens vagga. Pionjärerna är Sven Lindqvist och P O Enquist, men under de två senaste decennierna har också namn som Steve Sem-Sandberg, Carina Rydberg, Daniel Sjölin, Sara Stridsberg och Maja Lundgren satt spår. Låt mig särskilt påminna om Rydbergs ”Den högsta kasten”: en plågsamt självutlämnande roman i jagform som 1997 gav upphov till en infekterad debatt på grund av sin uttalade vilja att hämnas och bruket av lätt igenkännliga personer.
Under 2008 kom såväl Enquists innovativa självbiografi ”Ett annat liv”, där alkoholismen är ett av temana, som Lars Noréns megalomana, 1700-sidiga ”En dramatikers dagbok” som är full av självbeskådan och uppradande av trivialiteter och som på grund av giftigheterna om namngivna personer mobiliserade det litterära Sverige under ett par månader.
Varför har ingen kopplat Knausgårds projekt till Noréns, eller än bättre: till Stig Larssons ”Natta de mina” från 1997? Med andra ord: mycket blir aningen mindre enastående när man ser det ur ett nyktert litteraturhistoriskt perspektiv.
Men ännu mer saknar jag besinning när det kommer an på Knausgårds bruk av ”det självbiografiska”, och då tänker jag inte på den debatt som alltid följer när personer känner sig stötta av passager i texten. Jag vill hellre ta upp den naivitet som mött ”Min kamp 1”. För var finns en grundläggande skepsis, både till förhandsuppgifternas signaler om att stoffet är självbiografiskt och till det som författaren själv har att säga om skrivmetoder och andra ting?
I en intervju inför publiceringen berättar Knausgård till exempel att han på senare tid slaviskt har skrivit tio sidor om dagen och han därför – om blott sju sidor var färdiga tjugo minuter före dagishämtningen – måste skriva de tre sista på rekordtid. Det står självklart författaren fritt att skapa myter om sig själv, men att folk tydligen tror honom är fantastiskt. Vad kan vi vänta oss härnäst? Någon som säger sig ha skrivit en roman i sömnen? (Wow! Han har skrivit romanen i sömnen!)
Varför ta påståendet om att något är självbiografiskt för givet? En författare är den sista man bör lita på. Jag vill här påminna om nämnde Daniel Sjölin och hans ”Världens sista roman” från 2007, som i jagform berättar om Daniel Sjölin, som är programledare på tv – vilket vi vet att Sjölin är – men också en alkoholiserad djävul – vilket Sjölin faktiskt inte är. Därmed uppstår en finurlig spänning mellan det vi vet är sant och det vi vet inte är sant.
Det är på det hela taget något med den biograferande självberättelsen, möjligheten att ljuga, som ger författaren tillfälle att bestämma vem han är. Formen uppmanar till att omvandla självet. Den som läser V S Naipauls delvis självbiografiska roman ”Ett halvt liv” upptäcker att dess huvudperson börjar göra om berättelsen om sig själv och sin bakgrund; han känner sig fri att presentera sig precis som han vill.
Ännu längre går J M Coetzee i ”Sommartid” – tredje bandet i en fiktionaliserad självbiografi – där han låter författaren, sig själv, dö. Han höjer alltså Sjölins insats: Coetzee dör i den självbiografi han faktiskt sitter och skriver. Att han därmed kan föreslå sitt eget eftermäle ger Coetzee möjlighet till skoningslös självkritik.
En ”självbiografi” kommer alltid att vara strängt redigerad, hur ”detaljrik” den än är. Det ser man bland annat hos P O Enquist, som dessutom skriver om sig själv i tredjeperson, i traditionen från Henry Adams. På många sätt blir alla självbiografier av nödvändighet antimemoarer, för att låna André Malrauxs term.
Frågan som borde ställas är därför: varför har Knausgård valt att skriva ”självbiografiskt”? Jag tror inte en sekund på den ”nödvändighet” han själv har fört till torgs. Jag tror snarare att han, som professionell författare, har sett den stora vinsten i detta: det som i vanlig fiktion snabbt kan bli ointressant, blir i en påstådd självbiografi spännande. Det uppstår ett slags märkvärdiggörande där varje detalj, hur obetydlig den än är, får en speciell laddning.
Detta att vi vet att det är Karl Ove Knausgård som berättar, eller har illusionen om att det är Karl Oves eget liv vi läser om, gör att vi läser varje stycke med en särskild, pirrande nyfikenhet. Även de många långa, enformiga och banala passagerna läser vi uppmärksamt. Det blir lite av: Aha, han gillade inte fisk som barn! Eller: Jösses, har han spelat trummor?
För att illustrera hur komplicerat det självbiografiska greppet är: Skulle ”Min kamp 1” ha väckt samma sensation om den varit skriven av, säg, Lars Saabye Christensen, och bara med namnet förändrat till exempelvis Willy Bråten? Jag tror inte det. Knausgård får en massa fascination gratis genom att den lite mystiske, flitigt omtalade Karl Ove Knausgård skriver om Karl Ove. Eller hur skulle ”Min kamp 1” ha blivit bedömd om det var ett anonymt manus med oigenkännliga namn, inlämnad som bidrag till en litteraturtävling?
Jag är ingen anhängare till nykritiken, men jag efterlyser en läsning av Knausgårds bok som ren text, där ståhejet runtomkring den har filtrerats bort. För det är inte verklighetsaspekten som stärks av det ”självbiografiska” i Knausgårds roman. Det är fiktionen. Berättelsen blir ett slags hyperfiktion, 200 procent fiktion.
Till slut något om den underliga konsensus som från och till uppstår kring enskilda norska böcker. De tretton nämnda recensionerna av ”Min kamp 1” är påfallande lika i ton, uppbyggnad och konklusion. Alla inleds med ett visst förbehåll men slutar i begeistring. De flesta präglas av sin förförståelse av boken och egendomligt många drar in sig själva i recensionen, som om de smittats av den självbiografiska genren. Tillsammans med stilen är det de känslomässiga kriterierna (recensenternas sinnesrörelser) som dominerar. Man väjer inte heller för att likna Knausgård vid författare som – jag nyper mig i armen – Ibsen, Hamsun och Proust.
Jag reagerar inte bara på att denna kritik är endimensionell. Som en vars uppgift det är att stå utanför tycker jag aldrig det är vackert när folk går i takt. Det är inte vackert när läsarna går i takt, men det är än mer frånstötande när kritikerna går i takt, vare sig de är negativa eller positiva. En konsensus på nära 100 procent om en romans kvalitet är och förblir osund för en litterär miljö.
Varför? För att det finns så många sätt att läsa på och för att den litterära smaken famnar ett så brett register att det skulle vara naturvidrigt om alla läsare skulle anse samma bok vara ett mästerverk. Gudskelov. Därför kommer inte ens den bästa boken eller författaren uppnå en hundraprocentig konsensus. Också om böcker av Booker- och Nobelprisvinnare råder djup oenighet. Det kommer alltid att finnas läsare som tar avstånd ifrån eller får mycket litet ut av det som flertalet tycker om. Det märkliga är att detta inte avspeglas hos kritikerkåren.
Hur kommer det sig att det runt en bok som ”Min kamp 1” kan uppstå en konsensus på gränsen till det servila? Hade jag inte vetat bättre så skulle jag skyllt bristen på motstämmor på fruktan för att framställas i ofördelaktig dager i band sex av Knausgårds projekt. En mer logisk fråga är huruvida denna samstämmighet, denna iver att läsa medhårs, kan skyllas på den konservativa antropologi, hela den kristet-freudianska världsåskådning som är grunden för ”Min kamp 1”?
I romanen skyfflas det på med skam, ångest, självförakt, förnedring och brusten självkänsla. I andra hälften renas och gråtes det, städas och sonas det, över 200 sidor. För övrigt är boken grundad på den romantiska konstnärsmyten och känslornas primat, inklusive ett underförstått hävdande att en diktare har rätt att gå över lik om så krävs.
Är det ingen som tycker att det luktar malkulor?
Borde inte en mer kontroversiell och originell människosyn ha väckt några litterära protester? Är det för att man inte upplevt den så? Då våra två största författare, alltså de som verkligen har skrivit världslitteratur, Ibsen och Hamsun, utgav sina mest betydande verk, möttes de också av hårt motstånd eftersom de formade en ny och för många obegriplig vision av vad det innebär att vara människa.
Konsensusen runt ”Min kamp 1” är ett symtom på bristande kritisk vilja. Vi har bra recensenter i Norge. Därför är det beklämmande när kritik verkar vara skriven så att säga knäböjande vid ett altare; när den överger sitt rationella dömande och glider över i bekännelse och lovsång.
Jag vill upprepa – säkert förgäves – att detta inte handlar om en negativ syn på Knausgårds roman, utan om den obegripliga referenslöshet, den egendomliga naivitet och den pinsamma fårflocksmentalitet som ibland präglar den norska litterära offentligheten. Eller med andra ord: den hittills banala värderingen av ”Min kamp 1” når inte upp till medieuppmärksamheten eller det bästa i Knausgårds projekt.
Jag tror att Knausgård önskar sig litterärt motstånd. Jag gissar att han sitter i Malmö och förundrar sig stort över mottagandet i hemlandet. Det skulle inte förvåna mig om ett av romanens omkväden mal i hans huvud: Förfärligt, förfärligt.
Översättning från norska: Jonas Thente.