Det gjorde jag med. Under fyra år var vi klasskamrater i Södermalms enda gymnasieskola ”för gossar å Södermalm”. I dag är Södra latin sedan länge en samskola som sjuder av musik.

Då, under 1940-talets slutår, utvecklades där en litterär rörelse med centrum i den latinring som Tomas och jag under fyra år kom att tillhöra. Jag blev ordförande i skolans litterära förening EV (Enighet och vänskap) som utgav en lokalt annonsfinansierad tidskrift två gånger om året. Den kallades Loke vid höstterminens slut och bytte under våren namn till Göken. I Loke debuterade jag med ett par dikter och ett prosastycke 1947 och Tomas året efter med de fyra dikter som DN i dag återpublicerar.

Jag låg alltså före i det litterära spåret, vilket främst berodde på att jag tillbringat två förlorade år på sanatorium och alltså var äldre än mina klasskamrater.
Litteratörerna från Södra latin inspirerade tonåringar i andra Stockholmsskolor (som Per Wästberg i Östra real) och snart var vi utsatta för jakt från förlag och tidningar. Jag fick en dikt publicerad av Axel Liffner i Utsikt 1948 och blev en av redaktörerna för ”Medan lagrarna gro”, som Bonniers i yran som uppstod startade året därpå, ett unikt projekt eftersom den var ett litterärt magasin öppet endast för skolungdom. I MLG, som tidskriften kallades i förlagshuset efter mönster från BLM, debuterade Tomas Tranströmer för en större publik.

Själv lät jag mig hetsas till bok­debut redan under sista året i Södra latin. Titeln på min första och enda diktsamling var adekvat: ”Vinden fjärran”. Tomas bidade sin tid tillsammans med sina kamrater, som efter skolans slut brukade samlas på konditori Krönet på Götgatan eller hemma hos hans mamma på Folkungagatan. I en dikt som ”Bergslag” söker han sig fram i skogen som ”har tusen nycklar i bältet”, en vision med omisskännlig ton.

När han 1954 publicerade sin förs­ta diktsamling, kallade han den helt enkelt ”17 dikter”. I mitt exemplar har han skrivit: ”Till vännen Lasse som knuffade mig in på det här och alltså delar ansvaret med Tomas”.