– Fast just ”Småtrollen och den stora översvämningen” var slut länge på förlaget, för Tove ville inte att den skulle tryckas i nya upplagor. Hon tyckte att den var för dålig.
Mumin har blivit en älskad klassisk sagofigur, internationellt känd, en nationell stolthet i Finland och ett stort varumärke. Han lär ha börjat som en karikatyr av filosofen Immanuel Kant (eller om det möjligen var Schopenhauer), som Tove Jansson ritade på utedasset en gång. Sedan blev trollet en ständig följeslagare, han nämns i hennes dagböcker på trettiotalet, och blev en liten rolig bifigur som dök upp i bakgrunden av Tove Janssons teckningar bland annat när hon ritade för satirtidningen Garm. 1945 kom den första boken, 1954 den första seriestrippen, och vips var trollet känt över världen.
Men för brorsdottern Sophia Jansson är Mumin fortfarande fasters och pappas högst konkreta vardagsknog. De gjorde Muminserien sex dagar i veckan i den brittiska tidningen Evening News i sammanlagt närmare tjugo år. Tove ritade från starten den 20 september 1954. I början var det en stadig inkomst och ett roligt uppdrag, sedan höll hon på att bli galen av det ständiga slitet och alla deadlines som jagade henne, hon hann varken skriva böcker eller måla vid sidan om. Lars, som egentligen var författare, tog över 1960 efter att aldrig ha ritat professionellt förut; han övade en månad och sedan satt linjerna mirakulöst nog där de skulle. Han gjorde serien fram till den 16 april 1975, och det är numera svårt att skilja de båda tecknarna åt.
– Fast jag tycker att hans Mumintroll är lite kantigare, kanske lite manligare? funderar Sophia. Hon har vuxit upp i Muminvärlden utan att vara så värst imponerad som barn, böckerna bara fanns runt om henne. Familjen Jansson var konstnärer allihop, det var inget speciellt med det mer än att alla var hemma på dagarna och att det i början sällan fanns pengar.
– Bli för guds skull aldrig konstnär, manade både Tove och Lars.
Mumin blev också så outhärdligt populär att Tove med tiden hann bli hjärtligt utled. Hon har skrivit en väldigt rolig och hemsk novell i sin sista bok, novellsamlingen ”Meddelande” (1998), om alla konstiga brev och förfrågningar hon bombarderades med.
– Det blev så illa att hon på sin 80-årsdag höll ett tal där hon – väldigt vänligt, men dock – bad att få bli lämnad i fred, säger Sophia Jansson.
Själv minns hon mest ryggen på pappa Lars, hur han satt vid skrivbordet och arbetade dag ut och dag in. Det är ett likadant minne som Tove Jansson hade av sin mamma, Signe Hammarsten Jansson, kallad Ham, som var den som försörjde familjen Jansson med sina illustrationer. Toves pappa Viktor, kallad Faffan, var skulptör, uppskattad men utan stora inkomster.
– Ham är ju förebilden för Muminmamman, hon var den som lagade mat och skötte hemmet. Men hon var också tvungen att jobba arslet av sig för att försörja familjen, det tycker jag är viktigt att påpeka, säger Sophia.
Tove Jansson var en medveten konstnär när hon skrev om sina Mumintroll. Visst kan Muminmamman ytligt sett framstå som enbart den goda modern som alltid finns till hands och aldrig har några egna behov, och visst kan Mumindalen verka som en meningslös idyll om man inte granskar den närmare. Men Tove Jansson beskrev alla olika känslor människan är mäktig, och deras konsekvenser. I Muminböckerna finns den hjälplösa kärleken till någon som inte bryr sig särskilt mycket. Där finns också längtan efter det ouppnåeliga, frustration över livets omöjlighet och rädslan för all världens fasor.
Allt berättas med den speciella Tove Janssonska skärvan i ögat, med vänlig humor och äventyrslysten nyfikenhet. I de senare Muminböckerna blir det alltmer filosofiska funderingar, särskilt i ”Pappan och havet” som helt har släppt taget om barnboksvärlden. Där är Mårran inte längre farlig utan ensam, Lilla My mer klarsynt än arg medan mamman tröttnar på ölivet och målar sig en egen trädgård där hon kan gå in och gömma sig.
Men bilden av Muminidyllen kvarstår, för Tove Jansson skriver om allt med godmodig humor och vänliga ironier över allmänmänskliga tillkortakommanden. När Muminmamman aldrig kan låta Mumintrollet ge sig i väg på någon utflykt utan att packa hans väska och bre hans smörgåsar, så viftar han bara hjälplöst med tassarna utan att bli arg.
– Det är nog ett Janssonskt drag, den där snällheten och oförmågan att säga ifrån. Och en obevandrad läsare plockar ju inte upp hur gräsligt det kan vara med godhet och idyll, konstaterar Sophia sakligt och skrattar: hon vet själv hur krävande snäll hon kan vara som mamma, som de flesta mammor är.
– Ibland är det ju snällare att låta folk bre sina smörgåsar själv.
Sophia Jansson visar runt i Tove Janssons ateljé, högst upp i ett hörnhus i Helsingfors och med överjordiskt morgonljus genom de stora ateljéfönstren. Här bodde Tove Jansson från 30 års ålder 1944 till 2001 när hon dog, 87 år gammal. Här tecknade hon, målade och skrev. Här kom Mumintrollen till. Här finns självporträtt, tavlor, anteckningar och böcker, böcker, böcker. Det är en ljus, nordisk miljö, omisskännligt Tove Janssonsk, med lekfullhet och allvar i varje detalj.
– Man tänker så bra här, säger Sophia, det är så högt i tak att man liksom får rum med tankarna.
Tove har tapetserat insidan av toalettdörren med tidningsbilder på naturkatastrofer, en tromb här och en översvämning där, och längst ned en dyster bild på en sönderbruten båt och rubriken ”Ingen bärgar Mumin” (som ett bogserskepp faktiskt hette).
– Vi har bevarat ateljén något så när, ursäktar sig Sophia Jansson.
– En del måste man ju ändra. Elledningarna var livsfarliga, och vi behövde nya bokhyllor till alla utgåvor av Toves böcker. De bokhyllorna skulle hon nog inte ha gillat själv, hon tyckte inte om det alltför regelbundna.
Överallt är det bokhyllor och på loftet står i raka rader Toves egen produktion med översättningar till ett fyrtiotal vitt skilda språk. I de äldre, fascinerande oregelbundna bokhyllorna står en liten del av allt det hon själv läste, klassiker och deckare och faktaböcker omvartannat.
– Bokhyllorna är inte helt representativa. Tove läste ju så oerhört mycket, mest deckare och böcker om katastrofer. Hon älskade katastrofer – och fyrar, berättar Sophia.
Varje Muminläsare vet att så är fallet, eftersom katastroferna ofta är den intrig som böckerna vävs omkring. Men det blir aldrig farligt. Den stora kometen fräser otäckt nära Mumindalen, men den värsta konsekvensen är att Bisamråttan råkar sätta sig i tårtan. När Muminpappan seglar med ”Haffsårkestern” är det mest förfärliga när Hemulens moster hotar med intelligenslekar och gröt till frukost. Inte ens när Mumin förvandlas till ett spökdjur i ”Trollkarlens hatt” är det farligt, ty mamman känner alltid igen sitt lilla mumintroll och då går trolldomen tillbaka.
Tove Janssons ateljé är inget riktigt museum även om den ser ut mycket som på Toves tid, den är både möteslokal och museum och familjens egen. Det var inte alltför länge sedan Sophia och hennes söner och ena sonens flickvän faktiskt bodde där några månader, när det var stambyte i Sophias lägenhet. Det står en tandborste på toaletten och det ser märkligt bebott ut, med mycket av Tove, en del av Sophia, och en del officiellt museum.
– När det kommer någon museimänniska hit och ska blada i någon bok så tar de på sig handskar för att inte skada böckerna, säger Sophia med lätt generad förskräckelse: så gör ju inte familjen, de går ju och plockar som om de vore hemma.
När Tove flyttade in 1944 var det krig. Det fanns ingen uppvärmning i ateljén, men hon tvekade ändå inte. Det finns foton på hur hon står och målar påbyltad från topp till tå.
Sedan bodde hon kvar i ateljén i alla år, livskamraten Tuulikki Pietilä, kallad Tooti, fick lägenhet i grannhuset och de sprang till varandra över vinden.
– Så länge det nu gick, säger Sophia.
– I någon renovering försvann vägen över vinden, då fick de i stället ta hissen ner, springa över gården och ta hissen upp. Det blev tungt mot slutet, de strandade i Tootis lägenhet och det var inte helt lätt. Båda hade de stort behov av att få vara ensamma.
En trappa upp i ateljén finns det pyttelilla sovrummet, innanför det loft som finns längs två väggar i ateljén. Sängen står inne under ett lågt snedtak, omgiven av hyllor, och bredvid snor en diminutiv spiraltrappa ned till undervåningen. Man får hålla in svansen för att få plats, det är som att gå inuti en korkskruv.
– Hon var stark som bara den, men liten! Kanske 1,60 lång och 40–50 kilo – och hade inte Tooti lagat maten så hade hon dött i hungersnöd, för sådant brydde hon sig inte om!
Två gipsmodeller står på golvet, de är inte Toves skulpturer utan Faffans, Toves pappa Viktor Jansson. Men det är Toves mamma och Tove som har stått modeller.
– Sådär är det ju ofta med konstnärer, ler Sophia, det är alltid de själva och familjen som är de mest avbildade, de är gratismodellerna som alltid finns till hands.
Sophia själv finns med i Tove Janssons ”Sommarboken”, som handlar om farmor och Sophia en sommar på ön i Pellinge skärgård. I bakgrunden finns pappa Lars, men Tove själv är inte med.
– Det där var Toves hommage till Ham, som just hade dött. Den utspelar sig när jag var sex år och Ham åttioåtta, och miljön stämmer ju, men det är ändå inte vi. Det är kanske en tredjedel verklighet, en tredjedel Toves barndom och en tredjedel påhitt.
Det stör henne inte alls att vara en bit av Sophia i ”Sommarboken”. Som liten fick hon ofta följa med när Mumin presenterades: det var Tove och Tooti och Lars och Ham och Sophia som åkte kors och tvärs. Familjelivet innehöll alltid en stor dos Mumin.
MEN Sophia blev inte konstnär, hon bodde utomlands i sexton år, i USA, Spanien och London. Hon utbildade sig, gifte sig och fick sönerna. Sedan skilde hon sig och flyttade hem med barnen när pappa Lars blev sjuk, och började så småningom arbeta med att förvalta Muminarvet.
– För mig har tröskeln varit för hög för att jag skulle kunna bli konstnär, det är ju Tove som är normen, säger hon sakligt och utan minsta biton av bitterhet.
– Nu arbetar jag med Mumin i stället, det har fallit sig väldigt naturligt. Men jag försöker hålla isär den offentliga Tove Jansson från den Tove jag minns, det är en balansgång. Ibland måste jag tänka efter när jag berättar om henne.
Sophia Jansson har arbetat sedan 1997 i Moomin Characters, som företaget heter som bevakar Tove och Lars Janssons rättigheter över världen. Mumin har varit en internationell kändis ända sedan 1954 när serien började publiceras i både den brittiska tidningen Evening News och i andra tidningar över världen som ingick i tidningssyndikatet.
– I arkivet har vi kvitton från femtiotalet på royalties från en tidning i Uganda, säger Sophia imponerat, och berättar om den äldre man hon sprang på i en speceriaffär i London för länge sedan, som lyckligt berättade om hur han hade älskat Muminserien när han växte upp.
Redan på den tiden började det produceras pinaler med Mumin på. Slipsen var en tidig reklamvara, som delades ut till en muminklubb i en pojkskola i Berkhamsted. Redaktören Charles Sutton, som var den som övertalade Tove Jansson att börja teckna serien, var en outsinlig källa till roliga reklamidéer.
Numera vet de flesta barn vem Mumin är, inte genom böckerna eller serierna utan genom de animerade filmerna som kom på 1990-talet och som rullar på, år ut och år in.
– Den hade ett oerhört genomslag i Finland, plötsligt hade alla, verkligen alla barn sett filmerna, säger Sophia.
Gamla Muminälskare kände inte igen sig, förstås, varför hade Snorken fyrkantiga glasögon? Varför var alla Mumintroll i olika färg? Men det hade Tove godkänt själv vid en tidigare animering. Det var likadant när hon ritade förklädet på Muminmamman och hatten åt Muminpappan till serien i Evening News, för att det skulle vara lättare att skilja trollen åt. Hon insåg att de olika medierna krävde olika uttryckssätt, och arbetade fram många varianter.
– Hon var verkligen en perfektionist som gjorde om gång på gång till dess hon blev nöjd, det finns tusentals skisser bevarade, säger Sophia.
– Det är ett outsinligt material att ösa ur när man ska göra Muminsaker! Det behövs inte alls något nyritat.
När filmerna kom ökade plötsligt behovet av tröjor, gosedjur, muggar, allt möjligt. Nu finns det en oerhörd mängd Muminattiraljer att köpa, från anteckningsböcker och påslakan till schampo och koppar.
– Vi försöker systematiskt höja kvaliteten på produkterna. En del har blivit … sådär. Ibland är det svårt, som när tillverkaren visat en prototyp som är fin men som sedan blir urvattnad under tillverkningsprocessen. Sedan står de där med fem fulla containrar med halvbra saker, då är det svårt att säga nej. Men det mesta blir bra numera.
Ändå måste hon och kollegerna ofta gripa in och säga ifrån, som när Lilla My framställs som lika stor som en hemul eller när någon vill göra teater av Mumintexterna fast med vanliga människor. Det finns gränser för vad man får göra.
Påfallande många av Muminprodukterna bär en ”vuxen” prägel, och så har det blivit – det är de vuxna som köper Muminsaker och som har gjort Arabias Muminkoppar till samlarobjekt. Där är det Tove Janssons originalteckningar som ligger till grund. Moomin Characters arbetar också för att mer lyfta fram hennes originalteckningar och böcker. Det är inte den japanska animationens bilder som ska spridas, utan Toves egna.
– Vi hoppas att jubileumsåret ska bli ett sätt att komma tillbaka till originalen, säger Sophia.
Jubileet ger också en möjlighet att stimulera dagens barn till kreativ verksamhet i Tove Janssons anda. På moomin65.com pågår redan en stor rittävling för fullt, där barn ska rita bilder som handlar om havet. På NK i Stockholm öppnar en Muminutställning den 29 januari, på Finska institutet i Paris finns just nu en utställning av Tove Janssons måleri, i Bryssel öppnar den 2 mars en utställning om Tove Jansson som serietecknare.
Så vid 65 års ålder är Mumintrollet långtifrån en stillsam pensionär. Ska arbetet med Moomin Characters överantvardas till en ny generation? Sophias söner, är de intresserade?
– Nej, de är förhoppningsvis klippta och skurna ur samma stycke som vi äldre i familjen, så de väljer nog sin egen väg, säger Sophia Jansson med stolthet.