Stigbergsgatan 32 A hamnade i världens centrum på torsdagen. Strax före klockan ett stod en liten skara tappra reportrar utanför dörren. En stund senare var det fullt kaos med vakter framför dörren.

En liten bokhylla till vänster om entrén skvallrar om att här är det inte som vanligt. Lägenheten ligger på fyra trappor. Framför den massiva, mörka ekdörren har jag vaktat i ett decennium. Förra året var vi två reportrar där, och jag manipulerade hissen för att vara säker att komma upp först.

Men i år var det annorlunda, det är svårt att säga varför. Ett tv-team från Sveriges Television väller in. En kvart innan Peter Englund avslöjar pristagaren finns tolv personer framför lägenhetsdörren. Det känns som om det är sista chansen för ett pris. Tv-folket har ett jättefång blommor med sig ”i fall att”. Jag går fram och öppnar brevinkastet. Det är alldeles tyst i lägenheten, men vinddraget avslöjar att ett fönster är öppet.

Alla reportrar står med sina mobiler och lyssnar på radio. Bara en reporter lyssnar på FM-radio, vi andra via nätet som utsänds med tio sekunders fördröjning.

– Jag tyckte de sa Tranströmer, säger reportern osäkert.

Vi andra stirrar som fån, förvirring utbryter. Så kommer nätet i kapp.

Då går dörren upp och Tomas Tranströmers hustru Monica står där med den mest belåtna blick jag sett.

– Jag antar att ni vill träffa Tomas. Vi har inte hört motiveringen än. Peter Englund ringde för bara några minuter sedan.

Och redan innan hon ens öppnat dörren började telefonen ringa nonstop i lägenheten. Men ingen har tid att besvara den.

Och där sitter Tomas Tranströmer i sin tv-fåtölj och ler. Han tycks ta uppståndelsen med ro. Blicken är knipslug.

– Ja ja ja säger han belåtet, eftersom han har svårt att tala efter hjärnblödningen 1990 tolkar hustrun och säger:

Har du förstått vad det handlar om?

– Nej, säger han.

Och så fyller Monica i:

– Det är mycket du skulle säga och det finns gränser till vad en hustru kan säga, men du trodde aldrig att du skulle få uppleva det.

Och sedan markerar han med handen att livet har gått upp och ner och antyder att hoppet ändå fanns.

Grannen Filharmonikernas förre solooboist Alf Nilsson kommer över med champagne som Tranströmer tar emot med stor tillfredsställelse.

Under tiden har en tjänsteman från Svenska Akademien anlänt och en vakt kommit för nu var det mycket folk i lägenheten.

Men det gjorde liksom inget eftersom paret Tranströmer förmedlar sådan prestigelöshet.

Och medan hustrun intervjuas sitter Tranströmer ett tag ensam i tv-rummet med fjärrkontrollen i hand och tittar på tv. Utstrålningen är lika mild hela tiden, trots den uppståndelse som råder när man får ett Nobelpris.