Det är kvinnor som intresserar Sara Stridsberg. Kvinnor på gränsen till galenskap. I dem kan vi vardagsvanliga få syn på våra egna liv.
Tre kvinnor ur verkliga livet har sysselsatt Sara Stridsberg de senaste åren. I hennes drygt årsgamla romandebut figurerade kanalsimmerskan Sally Bauer. I slutet av januari kommer roman nummer två "Drömfakulteten" med Valerie Solanas i centrum - det var hon som sköt Andy Warhol 1968 och skrev Scummanifestet (Society for cutting up men). Och så den brittiska dramatikern Sarah Kane som tog sitt liv 28 år gammal - hennes "Blasted" får premiär i vår i översättning av Sara Stridsberg.
Hur fick du idén till "Drömfakulteten"?
- När jag arbetade med översättningen av Scummanifestet blev jag förtjust i vilddjuriskheten och kompromisslösheten. Jag började fantisera om den erfarenhet av världen som kunde resultera i en på samma gång så sorglig utopi och lekfull dystopi. Generellt är jag intresserad av hur väldigt nära det dystopiska och utopiska tycks ligga ibland.
Handlar berättelsen om Valerie Solanas?
- Å ena sidan är Solanas förstås central, å andra sidan är "Drömfakulteten" en roman som kommit att handla allt mindre om henne. Det som intresserade mig var hennes erfarenhet som intellektuell hora och amerikansk kompromisslös outsider. Däremot är jag helt ointresserad av att ge min version av den historiska personen Valerie Solanas. Jag ville berätta med hennes röst, en oresonlig röst som brann.
Så vem skriver du om?
- Romanen handlar snarare om ett slags Valerie-gestalter, sådana som du kan se överallt i staden, som mästrar, tjatar, är högljudda och hatiska. Som säljer sex och tigger pengar på väg mot undergången. Människor som kan bli briljanta för att de lämnat det konventionella bakom sig.
På kaféet där vi sitter går juice- och caffelattemaskinerna varma, musiken i högtalarna får gästerna att höja sina röster och då och då passerar personer som hejar på Sara Stridsberg. Vi pratar om hennes kvinnor. Solanas som prositituerade sig, Sarah Kane som begravde sig framför tv:n i Bosnienkriget och Sally Bauer som korsade Engelska kanalen och satte sitt anseende på spel. Älskar hon dem alla?
- Det är lätt att tycka om gränsvarelser. Jag tror att jag vurmar för det barnsliga och romantiska och oresonliga hos dem. Karaktärer som lever trevliga medelklassliv som jag själv är inte så intressanta att skriva om. Jag önskar jag var modig som de och inte så mycket daddys girl.
Har du ett politiskt program, en feministisk agenda i ditt skrivande?
- Nej, snarare värjer jag mig mot det programmatiska. Varken "Happy Sally" eller "Drömfakulteten" är feministiskt korrekta produkter. Tvärtom, drivkraften är språk, sorg, dödsrädsla, förvirring och en brist på svar. Jag kan inte tänka mig något tråkigare än att som del i ett uppfostringsprojekt vaska fram olika trevliga och bortglömda feministkärringar ur historien.
Vilka ser du som dina medsystrar i offentligheten?
- Prinsessorna i slottet och Fröken Sverigekandidaterna & Nej, jag vet inte om jag har några särskilda medsystrar där ute. Mina idoler är mer tystlåtna, gör sällsynta besök på kultursidorna.