Ett lågt podium med volang, gula blommor och en stol i blå sammet med en extra kudde bakom ryggen väntar på Herta Müller, som gör punktlig entré. Den späda kroppen tycks fysiskt rygga inför kamerablixtar och objektiv. Hon sätter sig och riktar blicken snett nedåt. Väntar ut fotograferna med besvärad, allvarlig min.
– Jag var en normal människa före priset och jag kommer att fortsätta vara det, säger hon sedan.
– Nobelpriset har gått till mina böcker, men jag inser förstås att det också har något att göra med min person. Jag är mycket lycklig över priset.
Flertalet frågor kretsar sedan kring Herta Müllers erfarenheter av diktaturen i Rumänien, som också hennes verk behandlar.
– Det har inte skett någon verklig förändring i Rumänien. I privatiseringarna har folk från Securitate lyckats ta starka positioner. De kliar varandra på ryggen. Rumänien är korrupt, den nya säkerhetstjänsten befolkas till fyrtio procent av den gamla.
Och rumänerna behöver i allra högsta grad fortfarande sina näsdukar, svarar hon på en direkt fråga som knyter an till måndagskvällens föreläsning, som utgick från näsduken som symbolbärare.
Hennes ögon är blå och starkt lysande i ett ansikte som ger ett mjukare intryck än det ibland gör på bild. Denna 56-åriga kvinna påminner mer om en ung flicka. Hon ser skör ut men utstrålar integritet.
– Vad Rumänien behöver är ett civilt samhälle, fortsätter hon, men ett civilt samhälle måste utvecklas och förutsättningarna för det saknas i dag. Diktaturen har brutaliserat klimatet, alla argument slår under bältet.
Sin egen känsla för Rumänien beskriver hon som kluven:
– Vad är ett hem? Det beror på hur man definierar hem. Jag är född och uppvuxen i Rumänien, på så vis var det mitt hem. Men jag levde där i skräck, och det kan man inte göra i sitt hem. Diktaturen kränker ens hem och lägger beslag på ordet. Ett förstatligat ord förlorar sin innebörd.
Hemmet fann hon i stället i språket, det bär hon med sig överallt.
Hon lutar sig fram ibland, ler ibland, tänker en stund efter en fråga och formulerar sig noga.
– I tjugo års tid hade jag väntat på att Ceausescu skulle dö. Han förtjänade att dö, men jag kunde inte sitta och se på hans avrättning – jag är emot dödsstraff.
I Tyskland kom hon tidigt att tala med avhoppade östtyskar om deras erfarenheter, och de jämförde säkerhetstjänsterna.
– Men arkiven i Rumänien öppnades inte på många år, och har till stor del fortfarande inte öppnats. All information om ansvar och ordergivning är bortrensade. Vad som finns kvar säger ingenting.
Ett par lättsammare frågor ställs också, om vilka tidigare Nobelpristagare hon känner sig mest besläktade med och, förstås, vad hon ska göra med pengarna. På den första frågan svarar hon Samuel Beckett, Nelly Sachs och Imre Kertesz; och på den andra, nöjt leende:
– Det tänker jag inte tala om. Men oroa er inte, jag ska inte köpa någon lyxyacht.
Direkt från Gamla stan beger hon sig till varuhuset NK och en kö bokkunder som ringlar långt ut på Hamngatan. På kvällen väntar Nobelkonsert och sen middagsbuffé. Programmet under Nobelveckan är späckat.
Det är inte första gången Herta Müller är i Stockholm eller i Sverige (hon besökte bokmässan i Göteborg i fjol), men Nobelaktiviteterna har klämts in under en höst hårt präglad av lanseringen av den nya romanen ”Andningsgunga”.
Boken har redan sålt i över 300 000 exemplar i Tyskland; på svenska har den nu snabböversatts och tryckts i 15 000 exemplar.