Herta Müller om ­Rumänien tjugo år efter Ceausescus död

Förra våren var jag i Bukarest efter en inbjudan av New Europe College (NEC). När jag första dagen satt i ­hotellobbyn med en journalist och en fotograf kom det fram en muskulös väktare och frågade efter tillstånd och ville rycka åt sig fotografens kamera. ”Här är det inte tillåtet att ­fotografera, inte ens personer”, skällde han. Andra dagen hade jag bestämt att gå ut och äta middag.

Som vi bestämt på telefon kom en vän och hämtade mig klockan 18 vid ­hotellet. När han svängde in på hotellets gata märkte han att han var skuggad. När han kom till receptionen och bad att man skulle ringa mig, sade receptionisten att han först måste fylla i ett besöksformulär. Han blev förskräckt, eftersom det aldrig tidigare varit nödvändigt, inte ens under Ceausescus tid.

Min vän och jag gick till restaurangen. Han föreslog hela tiden att vi skulle byta sida på gatan. Jag tänkte inte särskilt på det. Först nästa dag berättade han för Andrei Plesu, NEC:s direktör, om besöksformuläret och att han först blivit skuggad på väg till hotellet och därefter att vi båda förföljts på väg till restaurangen.

Andrei Plesu avbokade hotellet och jag flyttade ut. Efteråt märkte jag inget mer. Antingen hade säkerhetstjänsten dragit sig tillbaka, eller så arbetade de professionellt, d v s osynligt.

För att veta att man behövde en som skuggade mig klockan 18 måste man ha avlyssnat mina telefonsamtal på rummet. Ceausescus hemliga polis, Securitate, upplöstes aldrig 1989, utan döptes bara om till SRI (Rumäns­ka informationstjänsten). Och den tog, enligt egna uppgifter, över 40 procent av personalen. Den verkliga procentandelen är sannolikt ännu hög­re. Och de återstående 60 procenten är i dag pensionärer (med tre gånger så hög pension som alla andra) eller den nya marknads­ekonomins fixare. Det enda en ex-spion inte kan bli i dagens Rumänien är diplomat.

Insyn i personakten på rumänska

Öppningen av de hemliga person­akterna intresserade de rumänska intellektuella lika lite som de söndertrampade livshistorierna omkring dem, lika lite som de nya lösningarna för partibossar och säkerhetspoliser. När man som jag år efter år krävde insyn i de hemliga personakterna gick man t o m vännerna på nerverna. Det var skälet till att de i åratal låg i förvar hos den nygamla säkerhetstjänsten, i stället för hos den nygrundade personaktsmyndigheten (med det tungvrickande namnet CNAS) som kom till efter krav från EU 1999. Säkerhetstjänsten bestämde över tillgången till personakterna.

Personaktsmyndigheten måste ansöka hos säkerhetstjänsten för att få tillgång till akterna, ibland med framgång, mestadels inte: ibland t o m med motiveringen att man fortfarande arbetar med den specifika personakten. 2004 var jag i Bukarest. Jag blev förvånad, vid myndighetens entré stod tre unga damer med neonglänsande nylonstrumpor, minikjolar och med djup dekolté, som om man kom in på en sexklubb. Och mellan damerna stod en soldat med maskingeväret över axeln, som om man kom in i en militärkasern.

I våras hittade en forskargrupp personakterna för några rumänientyska författare från Författargruppen Banatet (Banatet är en tyskspråkig del i Rumänien ö.a.). Plötsligt återfanns också min personakt under namnet ”Cristina”. Den 8 mars 1983 skulle den ha skapats – den innehåller dock dokument från några år innan. Skälet för skapandet av personakten var ”Tendensiösa förvanskningar av verkligheten i landet, särskilt i landsbygdsmiljö”, i min bok ”Flackland”.

Personakten är producerad av SRI, i gamla Securitates namn. Tio år hade man tid att ”arbeta” med personakten. Man kan inte säga att den är friserad, den är helt och hållet urkärnad.

Mina tre år i Traktorfabriken Tehnometal saknas. Där skulle jag värvas som spion med uppgiften att spionera på kolleger och utländska besökare. Men jag vägrade och en dag låg mina ordböcker på golvet utanför kontorsrummet. Jag fick inte beträda kontoret mer. Inte heller kunde jag gå hem, eftersom man då gett mig sparken direkt.

I två dagar satt jag trotsigt de åtta timmarna med ordböckerna på en betongtrappa mellan bottenvåningen och första våningen och översatte, så att ingen skulle kunna säga att jag inte jobbade. De kontorsanställda gick tigande förbi. Min väninna Jenny, en ingenjör, visste hur det hade kunnat bli så där.

Den femte morgonen väntade hon på mig framför dörren. ”Kan du tänka dig, mina kolleger säger att du är en spion.” När jag kom in i fabrikshallen för att fråga om betydelsen av ett ord visslade arbetarna efter mig och ropade: ”Securistin” (medlem av Securitate ö.a.) Det var en häxkittel.

Att jag nu beskrevs som spion, som straff för att jag vägrat att bli just det, var värre än rekryteringsförsöket och dödshotet efter att ha vägrat. Särskilt att jag förtalades av dem jag skonade genom att jag vägrade att spionera på dem. Och Securitate visste också att denna perfida åtgärd skadade mig mer än deras hot.

Om allt detta står det i min personakt två ord, handskrivna, som marginalanteckning på ett förhörsprotokoll. Åratal senare berättade jag hemma om rekryteringsförsöket på fabriken. I marginalen hade överstelöjtnant Padurariu noterat. ”Det stämmer.” Därefter kom flera förhör, men inget av dem nämns i personakten, inga kallelser eller att jag blev uppfiskad på gatan, vilket ofta hände.

I min personakt står det om den 30 november 1986: ”Varje resa som Cristina gör till Bukarest och andra orter i landet måste anmälas i god tid till Direktion I/A (Nationell opposition) och III A (Kontraspionaget)” så att ”ständig kontroll kan garanteras”. Det för att ingen ska kunna resa runt i landet utan att ” kunna genomföra nödvändiga kontrollåtgärder av hennes kontakter med västtyska diplomater och västtyska medborgare.”

Övervakningen var, beroende på vad man ville uppnå, olika. Ibland märktes den inte, ibland märktes den desto mer, blev rabiat och slog över i aggression. När ”Flackland” skulle publiceras av Rotbuch Verlag i Västberlin hade lektören och jag stämt möte i Poiana Brasov i Karpaterna, för att det inte skulle märkas. Vi åkte dit var för sig, som på vintersemester. Min man Richard Wagner hade åkt till Bukarest med manuskriptet. Jag skulle komma dit nästa dag, utan manuskript. På stationen i Timisoara möttes jag av två män som ville att jag skulle följa med. Jag sade: ”Utan häktningsorder följer jag inte med.”

De beslagtog min biljett och min legitimation och sade innan de försvann att jag inte skulle röra mig ur fläcken tills de kom tillbaka. Jag gick till perrongen. Det var under en period av energisparande och sovvagnarna stod i mörker i ena änden av perrongen. Man fick inte stiga på förrän strax före avresa, dörren var fortfarande låst. Även de båda männen var där, gick fram och tillbaka, knuffade mig tre gånger till marken. Smutsig och förvirrad reste jag mig igen, som om inget hänt.

Och de andra väntande passagerarna tittade på och låtsades som om de inte såg. När sovvagns­dörren äntligen öppnades trängde jag mig in i mitten av kön. De båda männen steg också på. Jag gick in i kupén, tog av mig till hälften och drog på mig pyjamasen för att det skulle synas om man drog ut mig.

När tåget avgick gick jag till toaletten och gömde ett brev till Amnesty International bakom tvättstället. De båda männen stod i gången och pratade med sovvagnskonduktören. Jag hade den undre sängen i kupén. Kanske för att det skulle vara ­lättare att hämta mig, tänkte jag. När konduktören kom till min kupé gav han mig biljetten och min legitimation. Jag frågade om varifrån han fått dem och vad de båda männen ville av honom. ”Vilka män?” sade han, ”här är dussintals.” Jag var rädd att de skulle slänga av mig från tåget.

I personakten saknas också besöket av Die Zeit-journalisten Rolf Michaelis. Han ville träffa mig i Timisoara efter det att ”Flackland” kommit ut och meddelat mig det per telegram. Men telegrammet fångades upp av Securitate. Två dagar ringde han förgäves på dörren. Den andra dagen väntade tre män på honom och slog honom brutalt sönder och samman. Tårna bröts på båda fötterna. Vi bodde på femte våningen, hissen gick inte, det fanns ingen el. Michaelis måste krypa ut på alla fyra.

Även denna lucka visar att hemliga polisen fixade med personakterna så att ingen av dess personal kunde ställas till ansvar och därmed såg till att Securitate förvandlades till ett abstrakt monster utan enskilda för­övare. Det är min förklaring till varför det inte heller för den andra bisarra händelsen finns några noteringar.

Jag bodde i Berlin när jag en dag blev kallad till det tyska Författningsskyddet. Man visade ett foto på en för mig obekant rumän, som misstänktes för att vara på uppdrag att döda i Tyskland. I hans anteckningsbok stod även mitt namn och adress.

I Richard Wagners personakt framgår att man i våningen under oss hade borrat i taket och installerat mikrofoner för avlyssning bakom skåpen i båda rummen. Med tanke på den hemska fattigdomen i Rumänien trodde vi inte att Securitate hade råd med modern avlyssningsteknik. Vi trodde att vi visserligen var stats­fiender, men att vi inte var värda en sådan ansträngning. Mitt i all rädsla förblev vi naiva och över graden av övervakning misstog vi oss grundligt.

Trasslet av kärlek och förräderi

En fråga som länge plågat mig besvarades när jag fick tillgång till min personakt. Ett år efter min utresa kom Jenny till Berlin på besök. Sedan förödmjukelserna i fabriken (där de båda var kolleger övers.anm.) var hon min bästa väninna. Även efter det att jag fått sparken träffades vi nästan varje dag. När jag bläddrade i hennes pass i vårt kök i Berlin och såg visum för Frankrike och Grekland frågade jag henne rakt av: ”Ett sådant pass får man inte hur som helst, vad har du gjort för att få det?” Hennes svar: ”Säkerhetstjänsten skickade mig och jag ville till varje pris träffa dig igen.”

Jenny hade cancer – hon är död ­sedan länge. Hon berättade att hon fått uppdraget att utforska vår våning och våra vardagsvanor. När vi går upp på morgonen, när vi går till sängs, var och vad vi handlar. När hon återvände ville hon bara berätta det vi kom överens om, lovade hon. Hon bodde hos oss, ville stanna en månad. För varje dag växte mitt misstroende.

Redan efter några dagar grävde jag i hennes resväska och hittade telefonnumren till rumänska konsulatet och en kopia av vår lägenhetsnyckel. Därefter levde jag med misstanken att hon nog redan från början hade satts att bevaka mig, en sorts vänskap enligt uppdrag. Lägenhetens planritning och våra vardagsvanor återgav hon detaljerat i personakten som ”SURSA” (Källa). ”SANDA” när hon kom tillbaka.

I ett avlyssningsprotokoll från den 21 december 1984 finns det en marginalanteckning bredvid namnet Jenny: ”Vi måste identifiera JENI, uppenbarligen har de stort förtroende för varandra.” Denna vänskap, som betydde så mycket för mig, förstördes genom Berlinbesöket, en svårt cancersjuk person som efter cytostatikabehandlingen lockades in i ett svek. P g a extranyckeln stod det klart för mig att Jenny utförde sitt uppdrag ändå. Jag blev tvungen att be henne lämna vår våning omedelbart. Jag blev tvungen att kasta ut min bästa väninna för att skydda Richard och mig från hennes uppdrag.

Detta trassel av kärlek och svek kunde jag inte nysta upp. Tusen gånger har jag ältat hennes besök, sörjt den förlorade vänskapen och ville inte tro att hon efter min utresa var lierad med en Securitateofficer. I dag är jag glad att se i personakterna att vår vänskap växte fram av sig själv och inte var regisserad av säkerhetstjänsten och att Jenny inte spionerade på mig förrän efter min utresa. Man blir blygsam, och söker en liten andel som inte är smittad i det som är förgiftat, hur liten den än vara må. Att personakten visar att det fanns verkliga känslor mellan oss gör mig nästan lycklig.

Förtalsstrategin

Efter att ”Flackland” kommit ut i Tyskland, när de första inbjudningarna började komma, fick jag inte resa. När inbjudningar för att ta emot litteraturpriser kom ändrade dock Securitate strategi. Ända till dess hade jag varit arbetslös och mot förmodan fick jag på sensommaren 1984 en tjänst som lärare och redan första dagen rektorns nödvändiga tillstyrkan till att få resa.

Och i oktober 1984 fick jag faktiskt resa. Men avsikten med dessa resor var försåtlig, vilket framkommer i min personakt: i stället för att som tidigare bland mina nya lärarkolleger gå som dissident, skulle jag nu gälla som profitör på systemet och därmed misstänkliggöras som agent i väst. Säkerhetstjänsten jobbade hårt med denna image, särskilt just med ”agenten”. Spioner med uppdrag att förtala mig skickades till Tyskland. Syftet var att göra min kritik mot diktaturen icke trovärdig.

Efter min utresa 1987 skärptes åtgärderna för att ”kompromettera och isolera” mig ytterligare. I en ”Nota de analiza” från i mars 1989 står det: ”I komprometteringsaktionen ska vi samarbeta med tjänstställe D (Desinformation), genom att vi publicerar artiklar eller notiser i utlandet – som om de kom från utvandrade tyskar – och skicka dem till olika kretsar och auktoriteter som har inflytande i Tyskland.”

Exempelvis skickade den ­rumänske författaren Damian Ureche i juli 1989 efter instruktioner av Securitate ett brev till tysk tv och Radio Free Europé i vilket han utpekar mig som spion. Även jag fick brev från ”landsmän” där det stod: ”Ni är inte välkommen till Tyskland.”

Och efter min ankomst till Tyskland fick jag sitta i förhör i flera dagar hos den tyska säkerhetspolisen som ville veta om jag inte hade ett särskilt uppdrag. Förtalsstrategin var också framgångsrik hos de tyska kollegerna. Medan min mor automatiskt blev medborgare, fick jag veta att i mitt fall var fortfarande ”noggrannare efterforskning nödvändig”.

Det var groteskt. Å ena sidan varnade mig Författningsskyddet för hot från Securitate. Inte bo på botten­våningen, inte ta emot presenter på resor, inte låta cigarrettpaket ligga kvar på bordet, aldrig gå in i en våning med någon obekant, skaffa en pistol med varningsskott. Å andra sidan blockerade agentförtalet mitt medborgarskap.

1989, efter Ceausescus fall, tänkte jag att förtalskampanjerna mot mig äntligen måste vara över. 1991 fick jag t o m anonyma hotsamtal på telefon när jag var i Rom. Och Securitates brevkampanj hade tydligen fått ett eget liv. När jag fick Konrad-­Adenauer-stiftelsens litteraturpris 2004 fick inte bara stiftelsen massor med brev med de vanliga lögnerna.

Kampanjen stegrades den gången i det måttlösa, även tyska Förbundsdagens presidium, den dåvarande delstatspresidenten Erwin Teufel (i Baden-Würtemberg övers.anm.), juryns ordförande Birgit Lermen och Joachim Gauck, festtalaren, fick brev som pekade ut mig som agent, medlem av Rumäniens kommunistiska parti. Kvart i tolv på natten ringde det hos Lermen, prick midnatt hos ordföranden i stiftelsen Bernhard Vogel och kvart över tolv hos Joachim Gauck. Smädelser och hot, blandade med Horst Wessel-sången. Dessa samtal upprepades flera nätter, ända tills polisen lyckades spåra den som ringde.

Attrappen och dess egna vägar

I min personakt är jag två olika personer. Den ena heter ”Cristina”, är statsfiende och bekämpas. För att kompromettera denna ”Cristina” producerades i förfalskningsverkstaden hos avdelning D (Desinformation) en attrapp med alla tillbehör som skadar mig mest – systemtrogen kommunist, skrupelfri agent.

Vart jag än kom tvingades jag att leva med denna attrapp. Den förföljde mig inte bara, utan skickades ibland i väg innan jag kom i väg. Trots att jag från början och alltid skrivit mot diktaturen går den här attrappen sina egna vägar. Den har gjort sig självständig. Trots att diktaturen är passé sedan 20 år svävar den här attrappen fritt omkring.

För hur länge?

Ursprungligen publicerad i Die Zeit