Herta Müller, nej henne har jag inte hört talas om, säger flera jag möter längs vägen i Nobelpristagarens hemby Nitchidorf. Fråga någon äldre, säger de i samma andetag. Men den gamle mannen vid byns krog eller kvinnan med huckle som kommer gående med en skottkärra ger mig samma osäkra blickar när jag frågar om Nobelpristagaren.
Fast Nitchidorfs borgmästare Ioan Mascovescu är märkbart stolt över att styra i en by som fostrat en Nobelpristagare. Och ödmjuk. Han skulle vilja göra henne till hedersmedborgare.
– Men det skulle vara genant i samband med Nobelpriset, det går ju inte att jämföra med att vara hedersmedborgare här.
Nitchidorf, eller Nitzkydorf som byn heter på tyska, i den rumänska delen av Banatet hyser i dag runt 1 200 invånare. Antalet har minskat drastiskt, särskilt de tysktalande. På 40-talet var de etniska tyskarna, som Herta Müller tillhör, över 2 000 av byns drygt 3 000 invånare. I dag finns det enligt Ioan Mascovescu bara nio kvar.
– Tyskarna började flytta härifrån på 80-talet och husen blev tomma. Då togs folk från öst hit. De var inte så bra på att ta hand om husen som de fick gratis. Folk utan utbildning kom från Moldavien, även ukrainare kom, berättar han.
Och det är ganska nedgånget i delar av byn till vilken en asfaltsväg byggdes först 2001, samma år som invånarna fick ett fungerande telefonnät. Tidigare var de tvungna att ringa genom en växel. Gäss och höns kacklar längs vägen, balkanmusik dunkar från en bil.
En stor pepsiflaska och en skål med några jordnötter står på en grönblommig tjock duk inne på borgmästarens enkla rum med rökig lukt och brandgula väggar. Ioan Mascovescu har själv aldrig träffat Herta Müller, bara talat med henne i telefon. Men han tar stolt fram en poesibok som författaren dedicerat till byn.
Nu hoppas han på ett uppsving för byn som fått mer besök än någonsin sedan det stod klart att Herta Müller får Nobelpriset. Bland annat har Herta Müllers vänner besökt byn.
– Då fick vi veta att hon är stolt över att komma från den här byn, säger Ioan Mascovescu.
Men det är en mörk bild av Nitchidorf som Herta Müller tecknar i sina böcker. Här flödar misstänksamheten och korruptionen. Folk är fattiga och den tyska minoriteten har fascistiska drag.
Ioan Mascovescu berättar att den misstänksamheten finns kvar än i dag.
– Skillnaden är att förut visste man vem som spionerade och varför. Nu vet vi inte vem det är, säger borgmästaren och tillägger att vem vet, kanske mobilen är avlyssnad.
– Känslan att någon skulle kunna övervaka en finns kvar, känslan av osäkerhet.
Redan innan Müller fick priset förekom diskussioner om att uppkalla byns skola efter henne.
– Men hon vägrade. Hon vill inte få en skola uppkallad efter sig. Argumentet var att hon är en levande person, medan skolan är ett objekt.
Nu har ambitionen sänkts till att försöka uppkalla en skolsal efter henne med ett plakat som talar om att hon fötts och bott i byn.
I skolan där Herta Müller gick från första till åttonde klass har hennes betyg satts upp på en anslagstavla och alla priser hon har fått listas. Läraren Annelise Ivan, med österrikiska rötter, är stolt över att undervisa i samma skola som Müller har gått i. Hon träffade författaren en gång när hon signerade böcker inne i Timisoara och Müller gjorde då ett starkt intryck på henne.
– Det var en stor personlighet. Hon verkade vara en kvinna av principer, säger Annelise Ivan.
Hon har läst tre böcker av pristagaren och tycker det märks att Herta Müller varit med om det hon skriver om.
Annelise Ivan går med till byns illgula kyrka. Här står en av Herta Müllers få kvarvarande släktingar i byn och sopar trappan. Men Anna Hellmbeck, som är kusin till Herta Müllers mamma, har blivit bränd av pressen och vill först varken prata eller vara med på bild. Men det är tydligt att Anna Hellmbeck är stolt över att den yngre släktingen har fått ett så stort pris.
Hon berättar att Herta Müller hade toppbetyg i skolan. Det var bara första året hon inte fick 10:or i alla ämnen, det högsta betyg som går att få. Herta Müller utmärkte sig också som modig genom att hon vågade stryka under i läroböckerna. Däremot har Anna Hellmbeck inte läst en endaste bok av sin släkting.
– Det har jag inte råd med, de är för dyra. Men jag skulle gärna vilja, säger hon där hon står i sitt förkläde och med huckle på huvudet.
Vi går förbi det grå hus där Herta Müller växte upp. Här bor i dag en lärarinna. Huset har tre små fönster längs huvudvägen och en parabol vittnar om att de som bor där nu har större tillgång till information från yttervärlden än vad Müller någonsin hade under sin uppväxt.