Det som började som en liten notis (DN den 21 juni) om att adoptera utrotningshotade ord har blivit en alltmer omfattande kampanj. Läsarna har e-postat, kommenterat på dn.se och skickat papperspost.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skickade i torsdags morse ett e-postmeddelande till Dagens Nyheter där hon adopterade ”det vackra ordet ’fröjd/fröjdas’, som alternativ till glädje, kul, roligt, skoj”.

- Jag är ordmänniska själv, så jag blev glad när jag läste om er adoptionskampanj, säger Lena Adelsohn Liljeroth, i telefon från västkustsemestern.

- För visst sker det en utarmning av svenska språket i dag, när vi i allt större utsträckning använder samma uttryck. Ett ord eller uttryck kommer i svang och används plötsligt av alla, så att synonymerna helt faller i glömska. Jag tror att jag själv sa ”utmaning” för en stund sen – och det är ett ord som har blivit alldeles utnött på senare tid.

Lena Adelsohn Liljeroths recept för ett bättre språk är förstås att läsa klassiker, företrädesvis August Strindberg och Selma Lagerlöf. Dem och andra äldre svenska författare läser hon om på sommaren, för att få en nytändning i språket.

 - Helst ska det vara i någon tidig upplaga, så att språket inte moderniserats, fortsätter hon.

Men vad är det med det äldre svenska språket som är så lockande? Varför är svenskar så intresserade av att diskutera sitt språk, av att adoptera sina utrotningshotade ord – och av att förkasta ord och uttryck som helt enkelt är fula eller tråkiga?

- I viss mån tror jag att vi käbblar om språk och ord för att det är ofarligt, det är som att prata om vädret, säger Daniel Sjölin, författare och programledare i SVT-s ”Babel”.

Den 6 september är han också programledare i säsongsstarten av Utbildningsradions program ”I love språk”, där han, lingvisten Mikael Parkvall och Patrik Hadenius, chefredaktör för Språktidningen, diskuterar ord och bestämmer sig för att adoptera några var.

- När vi talar om språk talar vi ofta med en känsla av förlust, om en fin värld som inte finns längre. Många ord har fallit i glömska, trots att de kan vara nödvändiga för att man ska kunna uttrycka sig med precision, säger Daniel Sjölin.

- Tal- och skriftspråket har närmat sig varandra, och estetiken är att fjärma sig från myndighetssvenska. I stället: skriv som du talar, så att folk förstår! Den inställningen har haft stora fördelar, men det har också lett till att en stor del av det gamla skriftspråket har glömts bort fortsätter han.

Daniel Sjölin beskriver ett Sverige där talspråket sedan 1950-talet i stor utsträckning har trängt ut skriftspråket. Nu sker ytterligare ett steg i den riktningen, när den nya tekniken leder till korta meddelanden via sms och chatt, eller snabbskrivna e-postmeddelanden.

- Skriftvärlden utvecklas och behöver nya vägar. Men samtidigt har språkets betydelse ökat. Föräldrar döper sina barn till namn som ska betyda något, restauranger får namn som återupplivar något bortglömt.

- Kerstin Ekmans bok ”Herrarna i skogen” är en bok som beskriver en språklig värld som inte längre finns – alla dessa ord i skogsbruket som det inte längre finns någon användning för, påpekar Daniel Sjölin.

Språket följer utvecklingen och speglar verkligheten, och det måste det göra. Detta är de flesta överens om. Men det kan vara värt att betrakta språkets utveckling och se vad det uttrycker. Vilka områden växer? Vilka trängs undan?

- Jag tänker ibland att det är det teknokratiska och ekonomiska språket som utvecklas mest. Vår förmåga att uttrycka det mellanmänskliga, relationerna, blir allt sämre, säger Daniel Sjölin.

- Det tycks vara just äldre ord som väcker folks förtjusning, säger DN:s språkvårdare Catharina Grünbaum.

- Ett nytt ord som ”sunkig”, till exempel, det har ju stort uttrycksvärde men är ingen favorit. Det är väl så att gamla ord väcker känslor på samma sätt som gamla föremål kan göra det, de kan förflytta oss i tiden. Och språket har ju en vidare uppgift än att bara överföra information. Vi är känsliga för ordmagi, för klangen i ett äldre ord eller uttryck, fortsätter Catharina Grünbaum.

Det fick den arma Bibelkommissionen erfara när den fick på nöten för att den nya Bibelöversättningen moderniserade Bibeln och gjorde den begriplig.

- Många vardagsord och uttryck från 1600-talet som låter suggestiva och mustiga i våra öron utmärkte sig inte då, konstaterar Catharina Grünbaum sakligt. Det är tiden som gett dem deras patina.

De flesta har ett högst personligt förhållande till sitt språk. Det som är stämning och omistligt för den ene kan vara platt och tråkigt för den andre.

Catharina Grünbaum berättar om den kollega som drömskt sa att ”vinterkräksjuka” lät så vackert, trots att hon hade två barn hemma som just kräktes i kapp, medan andra protesterar mot att tidningen använder ordet som gör dem illamående bara de ser det.

Ett är säkert, svenska språket engagerar medborgarna mer än förr. Patrik Hadenius, chefredaktör på Språktidningen, beskriver utvecklingen som att man lägger märke till språket mer nu än förr.

- Det finns uppåt tvåhundra olika modersmål i Sverige, det är 17 procent av svenskarna som har ett annat modersmål än svenska. Det finns exempel på att man på ungdomsgårdar förbjudit tonåringarna att tala något annat språk än svenska, för att de vuxna inte har en aning om vad ungdomarna säger annars, säger Patrik Hadenius.

- Samtidigt märks engelskans påverkan alltmer. Vid universiteten skrivs till exempel 85 procent av avhandlingarna på engelska. Ja, och så har vi dialekterna som numera hörs i radion och EU med alla sina språk.

- Överallt syns språk och det gör att svenskarna blivit mer medvetna om att det finns språk. Det är inte längre bara ett sätt att överföra information för oss, utan vi har också blivit medvetna om att språket bär kultur och värderingar, fortsätter han.

Patrik Hadenius tillhör inte dem som oroar sig för särskilt mycket för svenskan, kanske för att han arbetar just med Språktidningen som är populärare än någonsin: svenskarna älskar att läsa om och diskutera sitt språk, och Språktidningens läsare diskuterar engagerat allt som skrivs i tidningen.

Dessutom finns ingenting som tyder på att svenskarna blir sämre på svenska, inte på något sätt.

- Vi är bättre på språk än nånsin! De undersökningar som finns visar också att vi stavar bättre än nånsin, trots att få vill tro det. Det är bara det att vi inte tänker på hur ofantligt mycket mer vi skriver nu än förr.

- Min femtonårige son behärskar fler språk än jag gjorde i den åldern: han skriver bättre uppsatser, men han chattar också, sms-ar och e-postar, fortsätter Patrik Hadenius.

Möjligen kan Patrik Hadenius gå med på att svenskarna har blivit krattigare på att skriva för hand. Och det är då de stavar fel – när stavningskontrollerna inte sätter små arga röda sicksackränder runt ord som ser konstiga ut.

- Sen kan man ju i och för sig ifrågasätta vad vårt engagemang i språket innebär. För trots vår förtjusning i både vårt eget och andras språk, så är det ju allt färre ungdomar som läser språk på universitetet. Det bör man fundera mer på, tycker Patrik Hadenius.