Milan Kunderas De svikna arven och Långsamheten har samma precision och samma anspråksfulla ton som hans tidigare böcker. När jag läste dem var min första reaktion beundran för att han hade upptäckt och gett röst åt mina egna hemliga tankar, men senare insåg jag att de flesta av dessa tankar egentligen inte var mina egna utan hade sitt ursprung i tidigare böcker av Kundera och när den första förtjusningen över att ha återupptäckt dem väl hade lagt sig visade de sig ofta vara riktigt obehagliga. Att läsa Kundera är att inse det faktum att det viktigaste med tankar och åsikter i böcker är hur de relaterar till författarens övriga sakuppgifter och idéer: det är deras inbördes sammanhang, eller för att använda den term ifrån musiken som han själv föredrar, deras "komposition".
Det som så starkt skiljer Kundera från andra författare är inte briljansen eller skärpan i hans åsikter utan den frenesi med vilken han förfäktar dem. Ironiskt nog framgår dessa åsikter tydligare i fiktionsprosan än i essäerna, i romaner som är en säregen blandning av vad han kallar "den tidiga romanen" (från tiden före 1800-talet) och den modernistiska. I "De svikna arven" förklarar han hur denna Kundera-variant av romankonsten har uppstått, och dessutom förlorar han sig i förledande utvikningar och sidokommentarer om Kafka och hans hagiografer, om affiniteten mellan den moderna musiken och romanen och om sina översättares och tolkares tillkortakommanden.
De problem som vidlådde 1800-talsromanen, "ett helt maskineri för att fabricera en illusion av verklighet", de formulerades enligt Kunderas mening bäst av André Breton när han angrep "denna mindervärdiga genre" för dess meningslöst noggranna beskrivningar som förhoppningsvis skulle ge sken av verklighet, för dess informationssyfte och för dess brist på poesi. "Jag nedtecknar inte de betydelselösa ögonblicken i mitt liv", sade Breton.
Kundera väljer emellertid att bortse från de lösningar på problemet som sådana 1900-talsförfattare som Conrad, Joyce eller Faulkner kom fram till och som har utövat ett så stort inflytande. Hans eget recept på hur man bevarar "intensitet, densitet, den gränslösa fantasien, föraktet för de betydelselösa ögonblicken i livet" är att gå hela långa vägen tillbaka till Rabelais och andra "tidiga romanförfattare", för om dem påstår han att de enbart skrev om vad som "fascinerade" dem och slutade skriva när fascinationen upphörde. Det här är hans sätt att kringgå Balzacromanens klumpighet. Glorifierandet av Rabelais humor och essäistiska skrivart jämte ett lidelsefullt intresse för kompositionsproblem utgör hjärtpunkten i Kunderas romanfilosofi.
"Långsamheten" (som i dagarna utkommer i svensk översättning) ska läsas som en lättsam illustration till denna filosofi. Tonen är ledig, ytan är jämn och slät, strukturen enkel men välavvägd. Här liksom i hans tidigare romaner orkestreras olika berättelser med gemensamma beröringspunkter av en central berättare, som råkar vara romanförfattaren Milan Kundera. Han och hans fru Vera bestämmer sig hastigt och lustigt för att över en natt ta in på ett gammalt slott som har byggts om till hotell. Där träffar de på diverse typer både från dagens neurotiska, snabbrörliga värld och från gårdagens långsamma, aristokratiska dito. Med tonvikten lagd på de grymma och cyniska detaljer som blottlägger den mänskliga fåfängan berättar Kundera dessa människors historier på precis samma sätt som den "tidige" romanförfattaren gjorde, han som är förtrogen med varenda liten psykologisk nyans och som tycker om att dela och diskutera dem med sina läsare.
I slutet av romanen skildras en kvinna som har blivit försmådd av sin drömprins och som förföljs av sin maniske före detta älskare. Hon råkar överraska ett par som kopulerar på en bassängkant, skriker till och tar ett språng ner i vattnet. Vid det laget har vi fått höra så mycket om dessa människor och innebörden i varenda åtbörd som de gör att den författarkommentar som beledsagar scenen får oss att känna det som om vi satt och såg en film i slowmotion. Scener som den här är briljant och exakt utförda, men essäisten Kundera älskar att hejda skeendet och sedan lägga ut texten om dem i ytterst tvärsäker ton. Även om dessa kommentarer är mycket läsvärda och utgör organiska delar av kompositionen i dess helhet, är det inte för bärkraften i hans idéer som man respekterar Kundera utan för hans kontroll över berättandet och hans skickliga sätt att undvika den realistiska romanens faktiskt onödiga detaljer. Han har kommit på ett nytt sätt att skriva skönlitteratur där "varje moment och varje partikel i verket estetiskt sett är lika betydelsefulla".
Å andra sidan beter sig den andre Kundera, berättaren, som om litterära problem inte rörde honom i ryggen. Han är fullkomligt absorberad av sitt raseri mot den moderna civilisationen, dess besinningslösa tempo, dess otålighet, dess brist på ironi, dess entusiasm för vedertagna åsikter, klichéer och kitsch, dess tafatta och oinspirerade moraliserande och dess vulgära sentimentalitet. Hans raseri är jämförbart med Flauberts, han som sammanställde sitt "Dictionnaire des idées re ues". Men medan Flaubert förefaller road och tycks skratta åt de välkända banaliteter och idiotier han återger, markerar Kundera avstånd. Vår moderna eller postmoderna själlöshet kräver dock någonting mer än Kunderas avfärdande ilska. Bristen på berikande detaljer i "Långsamheten" beror inte så mycket på att Kundera inte vill skriva en roman la Balzac utan på hans tilltagande förakt för det moderna livets olika yttringar, som från den aristokratiska utsiktspunkt han har valt förefaller honom helt enkelt meningslösa. Och eftersom till och med sexualiteten den här gången tycks ha förlorat sin förnyande och livgivande kraft, det sex som hittills alltid har betytt så mycket för hans genomskådande, kloka och briljanta berättare, framstår Kundera här i "Långsamheten" som både grym och glädjelös.
Typisk för hans grymhet är berättelsen om en sextioårig tjeckisk entomolog, som efter 1968 blev avstängd från sin tjänst och som nu, efter kommunismens fall, är "en prominent profil" i den nya regimen. På en internationell entomologkongress som äger rum på slottet blir hans namn konstant felstavat och namnet på hans land och på hans huvudstad förväxlas. "Då och då kunde han yttra "i vårt land, å andra sidan", men när han märkte att ingen brydde sig om vad som hände "i vårt land, å andra sidan", drog han sig tillbaka med ansiktet beslöjat av en melankoli som varken var bitter eller olycklig utan resonlig och närmast nedlåtande."
I själva verket är entomologen stolt över att befinna sig bland människor han respekterar och som respekterar honom. Han överväldigas av rörelse i detta "det största ögonblicket i hans liv" och i stället för att exekvera den vetenskapliga föreläsning som han står med manuset till i sin hand håller han ett sentimentalt och tårdrypande tal om sitt liv, sitt land och lyckan över att befinna sig där. "Men var fick han sin stolthet ifrån?" lyder berättarens retoriska fråga, som naturligtvis kommer att besvaras i en annan Kundera-essä.
"Snabbheten", säger Kundera, "är den form av extas som den tekniska revolutionen har skänkt människan." I dess ställe föreslår han långsamheten, vilket framgår av romanens titel. den aristokratiska långsamheten från "den tidiga romanens" epoker, minnets och ihågkommandets långsamhet. Men ironiskt nog finns det i "Långsamheten" varken långsamhet eller högt tempo, bara högfärd och fåfänga, vars skilda, alla lika löjliga yttringar på olika sätt utmärker nästan samtliga Kunderas romangestalter. Gide konstaterade om Dostojevskijs hjältar att en "hemlig hierarki av högfärd och fåfänga karaktäriserar deras relation till omvärlden", och det gäller även för Kundera. I hans fiktionsvärld är det inte de ödmjuka typerna som hämnas på de högmodiga genom utbrott av verbal energi: det gör berättaren Kundera med sin kommentar. I en Kunderaroman är det idéerna som har den dramatiska kraft och vitalitet som romanfigurerna har i realistiska romaner, och det är därför som lusten att argumentera emot honom, när vi väl har konfronterats med hans tankegångar, känns så stark, lika frestande som vår lust att diskutera med personerna i en 1800-talsroman.
Detsamma gäller vissa av hans åsikter i "De svikna arven", Kunderas andra försök att relatera romankonsten till historia och civilisation och till djupt rotade förhållningssätt till kultur. Man får lust att säga emot honom när han försvarar Salman Rushdies "Satansverserna" genom att räkna antalet sidor i varje kapitel och studera deras rytmiska regelmässighet och ordningsföljd, som han påpekar kan liknas vid ett rondo. Eller kritisera hans självbelåtna tonfall när han påstår att romanen är en specifikt europeisk genre, vilket känns irriterande för denne recensent som behöver visum för att besöka vilket europeiskt land som helst. Kundera påminner oss om att det var E M Cioran som först formulerade denna tanke genom att kalla Europa "romanens samhälle" och européerna för "romanens barn".
Goda romaner skrivna "söder om den 35:e breddgraden" räknar Kundera in i den europeiska romankonsten, även om han medger att han finner dem "lite främmande för europeisk smak". I hans minihistorik över romanen tar olika nationer ledningen "som i ett stafettlopp".
"Först Italien med Boccaccio, den store förelöparen, sedan Frankrike med Rabelais och Spanien med Cervantes och pikareskromanen; så kommer den engelska romanen på 1700-talet och sedan, mot slutet av det seklet, det tyska bidraget med Goethe, så 1800-talet som nästan helt tillhörde Frankrike och så den ryska romanen under det århundradets sista tredjedel och omedelbart därefter den skandinaviska romanen. Sedan det tjugonde seklet." Och jo, rätt gissat: nu är turen kommen till "Centraleuropa" varifrån Kundera kommer.
Det ironiska är att så fort Kundera försöker lägga ut texten om romanens identitet, denna Rabelaisiska konstform, förlorar han omedelbart sitt eget sinne för humor, vilket påminner oss om att det är omöjligt att på en och samma gång vara humoristisk och anfäktas av identitetsproblem, till och med om man är Kundera.
När det gäller att provocera till invändningar, besvikelser, ilska, förvirring, beundran och beröm är Kunderas essäer perfekta. Läs till exempel hans underbara redogörelse för Thomas Manns "Bergtagen", där han pekar på idéromanens förmåga att ställa frågor och på den grundläggande lekfullheten i Manns ironi. Han kan dessutom uppskatta bokens "förmåga till relativisering", en egenskap hos romanen i allmänhet som han insåg var oumbärlig när han väl blivit besviken på historien. "Det enda jag starkt och ivrigt önskade mig var en klar och illusionslös blick." Det finns gott om bevis på detta klarsynta öga i "Långsamheten", där Kundera - för att nu bruka det uttryck Octavio Paz en gång använde för att definiera humor - gör allt han rör vid tvetydigt.