För ett par år sedan gjorde tidskriften 00-tal ett temanummer om Mare Kandre. Flera texter berättade om samma sak: hur man upptäckt hennes böcker i sena tonåren och blivit fast. De som var intresserade av alternativ musik kunde redan i början av åttiotalet lägga märke till Mare Kandre, den uttrycksfulla sångerskan i bandet Global Infantilists.
Så kom jag och andra i kontakt med henne först, genom skivorna och intervjuer i fanzines. En av de andra var journalisten Johan von Sydow. Nu har han gjort ”Det är jag som är ett geni!”, en dokumentär om Mare Kandre som sänds på fredag i SVT.
– När jag kom till Stockholm i början av åttiotalet var hon det mest coola och moderna man kunde tänka sig. Jag köpte hennes debutroman, ”I ett annat land”, när den kom 1984, sedan har jag bara hängt med. Vissa människor håller man koll på. Mare Kandre var en av dem.
I dokumentären får vi träffa kolleger, förläggare och hennes bror. Vi får höra paret Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl diskutera Kandres författarskap. Framför allt får vi se fina Super 8-filmer från hennes barndom och en resa som hennes familj gjorde till USA.
Den resan blir utgångspunkt för ”I ett annat land”, en debut som golvar kritikerna. Mare Kandre lyser av glädje i den första tv-intervjun – ett litterärt underbarn har fötts och musikkarriären läggs på hyllan.
– Jag hade hängt med, ändå var det mycket jag inte visste, säger Johan von Sydow. Jag hade inte grepp om att så pass många räknade henne som en av våra stora författare. Som när Ebba och Horace säger att ”Bübins unge” bara går att jämföra med Kafka och Dostojevskij. Många läsare och författare hade så innerliga relationer till henne. Utan att vara någon storsäljare – hon sålde bara några tusen exemplar av varje bok.
– Jag var inte heller medveten om att hon inte alltid mådde så bra. Det var väldigt mycket upp och ner i hennes liv.
Mare Kandre hann skriva ett tiotal böcker: de första romanerna om barnet som mognar till kvinna, under nittiotalet satiriska skrönor och skräckromantik. I novellsamlingen ”Hetta och vitt” från 2001 tar hon in omvärlden i sina berättelser, som kriget i före detta Jugoslavien.
I samband med den boken gjorde jag en intervju med Mare Kandre för Dagens Nyheter. Hon tog emot i lägenheten vid Odenplan, på ytterdörren hängde en lapp med texten ”This author is beyond psychiatic help”. Hon var sympatisk och vänlig, nyfiken och rolig – det intryck man får av henne i de flesta intervjuerna. Lite udda, kanske. Men sig själv.
Litteraturvetaren Mattias Fyhr skriver om Mare Kandres böcker i sin avhandling ”De mörka labyrinterna. Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel”. De fick kontakt i slutet av nittiotalet och höll den fram till hennes död.
Som många andra hyllar han hennes språk (”ett helande språk”), men jämför henne hellre med skräckförfattaren H P Lovecraft än Kafka.
– Om man läser en bok av henne som ”Deliria” håller världen på att gå under. Ändå finns en vänlighet i det hon skriver, som bjuder in läsaren. Hon skriver alltid rakt på, låtsas aldrig.
Nu håller Mattias Fyhr på att skriva klart en bok om deras vänskapsrelation och utgår från material som han samlat på sig: e-post där de diskuterar konst och litteratur, vykort, bandade intervjuer, någon anteckningsbok som hon gav honom.
– Min förhoppning är att boken ska göra henne levande. Hon var väldigt öppen och om man så vill punkig i sitt sätt att vara. Det är lätt att placera henne på piedestal och risken är att hon blir en marmorstaty när vi pratar om henne.
Visst är det lätt att mytologisera en person som Mare Kandre: det litterära stjärnskottet, vacker och begåvad. En för tidig död, ett ofullbordat författarskap. Något som Johan von Sydow inte var omedveten om när han skulle göra en tv-dokumentär om hennes liv.
– Det är svårt att berätta om Mare Kandre utan att det blir en aning mytologiserande, för hon var en sådan typ. Men vad gör det? Om folk tycker att det är spännande och läser hennes böcker så är det bara roligt.
Med myten kommer också förutfattade meningar. När Mare Kandre dog våren 2005 skrev tidningarna att det var en olyckshändelse. Enligt läkarnas bedömning var det en ofrivillig överdosering av läkemedel. Men en vanlig reaktion Johan von Sydow har fått under arbetet med sin film har varit: ”Ja, hon tog livet av sig.”
– Alla ”vet” det. Fast jag tror verkligen inte att någon vet. Hennes föräldrar tror inte det och inget tyder på självmord. Man vill det kanske – det känns som en lämplig slutpunkt.