- Ja, vi är många, säger Mohanty eftertänksamt när jag träffar henne dagen därpå.
- Men vi bildar ännu inte något "vi".
Hon har övernattat i en liten lägenhet som hennes svenske förläggare ställt till förfogande. Det är Rasmus Redemo på förlaget Tankekraft som gett ut Mohantys "Feminism utan gränser". Boken ser ut att bli den största framgången hittills för förlaget, just nu Sveriges mest nyfikna inom idédebatten.
För svensk feminism - ibland upptagen av konsumtionsmönster, mediebilder, livsstilar och teoristrider - innebär Mohantys närvaro att fönstren slås upp. Hon söker sig under konsumtionssamhällets yta och ner mot det globala klassamhällets botten. Samtidigt vill hon överblicka den feministiska kampen i världens delar.
Kampen?
- Ja, vad skulle det annars vara? säger Chandra Mohanty.
Hon är radikal, kallar sig feminist, socialist, antikolonialist. Hon är också sambandscentral och teoribank för kvinnogrupper och feministiska forskare. "Cartographies of Struggle", Kampens kartografi, heter en av hennes mest imponerande essäer. Där klargör hon vad som skiljer och förenar feminister i hela världen, och vad som skulle kunna tänkas utgöra deras gemensamma plattform, så att de många kunde bli ett vi.
På 1990-talet intog feminismen en framträdande plats i massmedierna. Tack vare Förenta nationernas stora konferenser, från kvinnokonferensen i Nairobi 1985 till den i Peking tio år senare, framstod feminismen som ett avantgarde som i täten för en globalisering med mänskligt ansikte.
Problemen var kända: miljö, ekonomisk utveckling, konfliktlösning, försoningsprocesser, befolkningstillväxt, religiös fundamentalism, statlig korruption, utbildning, hälsovård. Från olika länder kom rapporter, böcker och exempel som visade att kvinnokollektiv och feministiska nätverk hanterade problemen mer effektivt än vad stater, myndigheter och etablerade biståndsorganisationer förmått.
Chandra Mohantys arbete har gått i takt med dessa förändringar. Det började 1986 när hon som doktorand vid University of Illinois fick en uppsats publicerad i tidskriften Boundary 2. Förmodligen är det bara i USA, med sin på en gång isolerade, mångkulturella och tätt sammanknutna intelligentia, som en ung kvinna från tredje världen kan få ett intellektuellt genombrott när hon debuterar i en smal teoritidskrift.
Å andra sidan gjorde Mohanty en poäng av att hon inte var vilken intellektuell som helst. Hon kom från Bombay, var färgad och hade vuxit upp i ett samhälle som sökte hämta sig efter kolonialismen. Som forskarstuderande i USA hade hon blivit särbehandlad och inte sällan bortstött av rasistiska attityder till asiatiska kvinnor. Denna erfarenhet gjorde hon till utgångspunkt för sitt intellektuella arbete.
Kort sagt, Chandra Mohanty blev postkolonial feminist. Vilket innebar att hon hjälpte Västerlandets kvinnorörelse att frigöra sig från sin överlägsenhetskänsla gentemot kvinnorna i de forna kolonierna.
Titeln på sin uppsats lånade hon från Joseph Conrad, "Med västerländska ögon". Tesen hon drev var att europeiska och amerikanska feminister beskrev tredje världens kvinnor som om de allihop var av samma olyckliga ras. I skrifterna spökade en genomsnittlig "tredjevärldenkvinna" som var sexuellt kuvad, okunnig, fattig, traditionsbunden, familjeorienterad och trakasserad. I kontrast till henne stod underförstått den västerländska feministens egen självbild: modern, utbildad, beslutsmäktig och med kontroll över sin kropp.
Mohanty gjorde en grundlig genomgång av den kvinnovetenskapliga litteraturen. Slutsatsen var förkrossande. Den koloniala världsbilden var intakt även i 1980-talets västfeminism.
Det finns ingen Kvinna med stort K, slår hon fast. Och alla världens kvinnor slavar inte överallt under samma Patriarkat. Det finns olika kvinnor som är förtryckta på olika vis beroende på att de lever i olika samhällen. Därför tar sig också motståndet olika uttryck. Frihetens vägar är många.
Kritiken var våghalsig, i synnerhet för att komma från en trettioårig indisk doktorand. Men tiden var mogen. Mohanty gav teoretisk skärpa åt något som i allt högre grad gick upp för tredje världens kvinnorörelser. Det avspeglade sig på FN:s kvinnokonferenser, där man utgick ifrån att könsmakten förekommer i många olika skepnader, för att därifrån söka en framkomlig strategi.
Fönstren till den lilla lägenheten på Södermalm är smutsiga. Mohanty har lagat kaffe, ätit muffins och ska strax till Arlanda för att flyga till Umeå där en konferens väntar. Hon konstaterar att den transnationella feminismen har förlorat något av sin synlighet när den inte längre har stöd av FN-evenemangen.
- Men många av nätverken som föddes då har förblivit starka. De bevakar att deras olika stater verkställer FN:s åtgärdsprogram. Dagens transnationella feminism syns annars mest på nätet. Mötena ansikte mot ansikte är inte lika vanliga eller synliga som förr, men de pågår hela tiden. En av de mest intressanta grupperna är Women Living under Muslim Laws, som sträcker sig från Europa till Mellanöstern och Nordafrika.
Samtidigt menar Mohanty att feminismen måste flytta sitt fokus. Sedan 2001 är ideologiernas världskarta inte sig lik. Terrorismen och imperialismen överskuggar numera allt annat.
- Särskilt för amerikansk feminism ligger utmaningen i att beskriva hur globaliseringen i allt högre grad militariseras. USA:s militärstat och det globala näringslivet har i hög grad gått i allians. De bildar en ny form av väpnad imperialism.
Att kritisera denna allians är i linje med feminismens projekt, förklarar Mohanty. Kvinnorörelsen har alltid granskat hur statens patriarkala tendenser hänger samman med imperiella anspråk och en benägenhet att märka folk efter ras och härkomst.
- Västerländska och särskilt amerikanska feminister måste dessutom skapa motallianser tillsammans med de kvinnor som lever i konfliktzonerna, kvinnor som på ort och ställe bekämpar USA:s imperieprojekt. Annars är risken att västvärldens feminister gör sig medskyldiga till övergreppen. Den intressantaste feminismen i dagens USA är kort sagt den som undersöker kriget som sådant - och hur kriget inneburit en ny syn på invandring, övervakning och medborgarskap.
Men på vilket sätt bidrar feminismen till förståelsen av kriget, kontrollsamhället och de kärvare invandringslagarna?
- Det är komplicerat, men jag ska förklara. Söker man efter kärnan i alla de stora processer vi talar om - militariseringen, den globala kapitalismen, framväxten av det fängelseindustriella komplexet, privatiseringen av social service - så märker man att de ytterst handlar om kvinnors kroppar, hur dessa kroppar framhävs och bjuds ut, alltid märkta av sin klass och sin etnicitet. Undersök vilka samhällen som drabbas, vilka grupper som sätts i rörelse, tag reda på vilka människor som håller ihop vardagen när husen rasar, se efter vilka som svettas mest för andras profit! I centrum står vissa kvinnogrupper. Kanske är det inte alltid deras kroppar. Ibland är det helt enkelt berättelserna om dessa kvinnor och deras öden som används för att bilda opinion och stifta lagar.
Chandra Mohanty fogar exempel till exempel. Kvinnor som "knarkåsnor", som grips i tullen och kastas i fängelse. Kvinnor som soldater. Kvinnor som soldaternas prostituerade. Invandrarkvinnor som tvingas under jorden. Kvinnor som måste utstå vilken förnedring som helst för att klara livhanken.
- Har man en privilegierad ställning kan man naturligtvis välja att blunda för allt detta. Kriget och den nya övervakningsapparaten har blivit vardag i USA och Europa. Varje empirisk undersökning skulle visa att vardagen blivit värst för just invandrare som är färgade och är av kvinnligt kön.
När vardagen militariseras gynnas också en särskild föreställning om manligheten, fortsätter hon. Makten och våldet är centrala inslag i såväl terrorismen som imperialismen, och detta speglas i tidens mansbild - en man som är muskulös, drillad och disciplinerad, en manlighet som gärna regerar och är redo att slå till.
- Vilka får betala priset för detta? frågar Mohanty retoriskt. Vilka tar emot aggressionerna? Vilka görs till objekt, så att denna manlighet kan leva ut?
Till sist talar vi om slöjan, tidens symbolfråga och tvistefrö, även inom feminismen. Socialistiska feminister från tredje världen, som Mohanty, har alltid sett slöjan som ett tecken på förtryck. Hur hanterar hon den oheliga alliansen med konservativa västerlänningar som plötsligt upptäckt slöjan och tolkar den som tecken på hela den muslimska världens barbari?
- Jag upprepar, gå till kärnan. Det första vi måste inse är att saken handlar om specifika kvinnor. Det andra vi måste inse är att debatten skrivs på dessa kvinnors kroppar. Det blir allt svårare, ja, nästan omöjligt att höra vad dessa kvinnor själva önskar sig, därför att andra är så snara att tala om vad de vill, hur de känner sig eller hur förtryckta de är. Dessa kvinnor är i dag en förevändning för en större kamp mellan olika ideologier.
Mohanty medger att det är en svår fråga. Just därför ska vi avvakta med utslaget tills vi åtminstone hört de kvinnor som är berörda.
- Och innan vi hört dem kan vi fråga oss själva varför vi plötsligt är intresserade av slöjan? Varför har den seglat upp som en storpolitisk fråga? I vilkas intressen?